Det finns något i Conny Karlsson Lundgrens konst som är lika rörande som gripande oavsett vilken form den tar. Eller rättare sagt oberoende av hur verket för tillfället aktiveras. För är det någonting som utmärker Conny Karlsson Lundgren är det hans förmåga att lägga lager på lager i de berättelser som han varsamt hämtat och på olika sätt frilagt ur homosexuellas historieskrivning.
Inte för att heroisera enskilda personer utan mer för att ge några av alla dessa män en kropp, en åtrå, en längtan, ett sammanhang. Kort sagt, för ett ögonblick ge dem liv. Ofta använder han sig av deras egna ord i brev, dagboksanteckningar tillsammans med annat arkivmaterial som verksamhetsberättelser, rättegångsprotokoll och tidningsartiklar.
Det största och nyproducerade verket ”Jag kysser dina ögon (ett år på åtta veckor)”, som också gett namn åt hela utställningen på Bonniers konsthall, bygger till exempel just på brev som en fabriksägare i början av förra seklet skrev till en fabriksarbetare och sjöman som han haft ett förhållande med, och som han drömde om en framtid tillsammans med.
En rumslig träkonstruktion markerar ”fabrikörens” bostad och allt eftersom utställningen fortskrider kommer de upplästa breven placeras på träpodierna runtomkring. Även en tenngjutning ingår i den återkommande ritual som Conny Karlsson Lundgren instruerat personalen på konsthallen att utföra. Att breven kom att användas som bevismaterial i en rättegång 1907, och som ledde till ett strängt fängelsestraff, ger de här trängtande och kärleksfyllda breven en speciell betydelse.
Även installationen ”Vi känner böjelse för smekningar av män (Göteborgsaffären)” har sin grund i ett rättsfall. I det här fallet ett som utspelade sig i Göteborg på 1930-talet då en grupp män åtalades för att ha arrangerat homosexuella möten och fester. Här syns delar av förhörsmaterial, erotiska fotografier som tillhört en av de åtalade, en skivspelare med en inspelning av Karl Gerhards ”Jazzgossen” och en mängd andra föremål som tillsammans ringar in konturerna av en krets män och hur de psykologiserades och fördömdes av rättsväsendet.
Vid några tillfällen fungerar verket som en scenografi till ett performance där Ido Grinberg alternerar med Eddie Mio Larsson om att framföra en 40 minuter lång koreograferad iscensättning fylld av gester, poser och sakligt framförda utdrag ur förhörsprotokoll. Resultatet blir något mer än bara en tillfällig aktivering av ett verk, eftersom den på ett varsamt sätt lägger till ytterligare ett lager på en redan komplex installation.
På samma sätt fungerar nästan alla utställda verk, varav det äldsta är från slutet av 1990-talet, genom att de vänder och vrider på olika mikrohistorier och specifika erfarenheter eller minnen som berikar varandra. Inte så att de överlappar utan mer att de alla håller samma subversivt lågmälda ton.
Den privata ”Åkes samling” med queer konst som tar plats runtom i salarna sätter på ett elegant sätt Conny Karlsson Lundgrens egna verk i ett sammanhang. Konstnärer som David Hockney, Matts Leiderstam, Elmgreen & Dragset, Bjarne Melgaard, Hans Isaksson och Nan Goldin är representerade. Både som direkta influenser eller förebilder, men framför allt genom att anslå en ton som genomsyrar hela utställningen.
Som när Karlsson Lundgren i filmen ”Vår resa till Frankrike (Mont des Tantes)” skildrar hur fyra unga homosexuella män i den socialistiska Göteborgsföreningen Röda Bögar 1977 deltar i ett internationellt gayläger i södra Frankrike. De framstår precis så optimistiska, självsäkra, tveksamma, kåta och osäkra som de kanske bara vågade vara i sina dagboksanteckningar. Kort sagt handlar det mer om levandegörande än om någon sorts upphöjande eller nostalgiska tillbakablickar.
Samtidigt innebär det en konstnärlig strategi som kräver en lyhörd eller i alla fall nyfiken publik som tar sig tid att se, lyssna och upptäcka Conny Karlsson Lundgrens hbtqi-historia fylld av längtan och kärlek men även av hat och rättsövergrepp.
Thomas Olsson
Bonniers Konsthall, Torsgatan 19, Stockholm. Pågår 14 februari – 7 april 2024
