En enstaka insekt väcker sällan obehag, annorlunda blir det när de samlas i okontrollerbara klungor. I den mexikanska konstnären Carlos Amorales installation ”Svarta Moln”, som kan ses i grupputställningen ”Animal Kingdom” på Nordiska akvarellmuseet, har den till synes harmlösa fjärilen förvandlats till en kraft att frukta. De 15 000 svarta pappersskulpturerna som klänger på väggarna och taket föreställer monarkfjärilar, en art som numera är utrotningshotad.
Den kravlande svärtan får mig att associera till svartmögel. Tankarna går givetvis också till fladdermöss och dödliga virus. En del av fjärilarna är klart urskiljbara och tecknar sig skarpt mot det ljusa underlaget, andra har trasslat in sig i skrämmande klasar.
Amorales nyproducerade installation inleder utställningen. Därefter följer en sektion som tillägnas teckningar, målningar och böcker som är betydligt äldre. Alla cirkulerar kring botanik och zoologi. Exempelvis pryder ett kraftigt uppförstorat försättsblad från Carl von Linnés ”Systema naturae” en vägg. Intressantast i denna avdelning är litografierna och skisserna av konstnären och biologen Ernst Haeckel. Hans surrealistiska undervattensvärldar hade passat perfekt i en teateruppsättning av en H.P. Lovecraft-novell. Han blev en stor inspirationskälla för många konstnärer under början av förra seklet och sägs även ha lagt grunden till Jugend-stilen.
Men allt var inte frid och fröjd med Haeckel: han var socialdarwinist och en flitig anhängare av rasbiologin som den nazistiska ideologin så småningom hänvisade till för att rättfärdiga pogromer och folkmord. I denna utställning blir han det ultimata skräckexemplet på vad som kan hända när kategoriseringsivern dras för långt. Inget av detta hemska syns dock i hans utflippade illustrationer, de är långt ifrån dogmatiska.
Det är med andra ord inte oproblematiskt att lyfta fram verk av biologer och botaniker av den gamla skolan. Både Linnés och Haeckels tankegods får många att tänka på rasism och kolonialism. Det är här samtidskonsten, som utgör utställningens andra hälft, kommer in i bilden. Den samtalar livligt med de äldre bildvärldarna och visar på förstörelsen som en farligt tvärsäker vetenskap kan leda till.
Mest bokstavlig är Walton Ford som i sina gigantiska och något svulstiga akvareller skildrar förföljda djur. Det känns som de är offer för xenofobi. I Fords konst cirkulerar inte hela världen kring människan och hennes framsteg. Hon bör istället passa sig väldigt noga för att inte få en hämndlysten grizzlybjörnhona efter sig.
Samlarmanin får en morbid ton i Mark Dions installationer. I ”Utdöendets kabinett” har flera djurskulpturer placerats i ett slags vitrinskåp. De blir till skrytsamma ting, troféer. De hängande fiskarna för bland annat tankarna till dejtingsidor, där leende personer försöker attrahera genom att hålla i döda fiskar.
Även i Nathalie Djurbergs & Hans Bergs humoristiska skulpturgrupper blir djuren personliga, rentav dråpliga. Fåglar tas på bar gärning när de stjäl pillerburkar. Lampor tänds och släcks. Om fåglarna inte fångas av ljuskäglan kommer ingen få reda på att de har begått ett brott.
Christine Ödlunds fantasifulla tolkningar av Linnés system har målats med pigment som hon har utvunnit på sin kolonilott. Astrid Svangrens atmosfäriska interiör i gult refererar till binas roll på jorden. I deras konst besjälas naturen – det är ömsintheten som räknas, inte vetenskapliga rön.
Ett stort rum tillägnas konstkollektivet teamLab. Deras digitala arbeten kan säkert tilltala besökare som är mer vana vid att närma sig den vilda vegetationen via tv-spel än i verkligheten. Ett band knyts mellan äldre asiatisk konst, som ofta presenteras på just skärmar, och landskapen som levereras av Nintendo. Det är kitschigt – på ett fantastiskt sätt.
teamLabs verk är ett lysande exempel på hur konsten kan fungera som en väg till försoning i denna utställning som jag först befarade skulle vara lite tråkig. Min tanke: klimatförändringarna är ett ofrånkomligt faktum – det går inte att påstå något annat – men all konst som begråter miljöförstöringen är för den skull inte relevant. Goda intentioner behöver inte utmynna i fascinerande konst. Det värsta som finns är att lämna en utställning och tro att hela världen vilar på ens axlar samtidigt som man känner sig som en egoistisk skitstövel.
Jag tänker lyckligtvis inte så efter att ha sett ”Animal Kingdom”, som både är ovanligt djupgående och estetiskt förförisk. Stundtals är den också motsägelsefull. Verken siktar framförallt inte in sig på förnuftet, utan på sinnena. Jag intellektualiserar inte naturen när jag befinner mig på museet, jag känner den i kroppen.
Sara Arvidsson
Nordiska Akvarellmuseet, Södra hamnen, Skärhamn. Pågår 7 maj – 3 september 2023
