Noa Eshkol på Norrköpings konstmuseum

Outsäglig glädje, fyllde mig första gången jag mötte Noa Eshkols textila collage, hennes ”väggmattor”. Tilltalad som av ett okänt språk omöjligt att avvärja. Och med direktträff i en rent kroppslig känsla av rörelse. Outgrundligt och oemotsägligt.

Träffsäker är också titeln ”Rules, Theory & Passion”, på Norrköpings konstmuseums storslagna retrospektiv om den israeliska dansaren, koreografen och konstnären Noa Eshkol (1924-2007). Ett mångdimensionellt konstnärskap där ordlös mänsklig kommunikation utgör den djupa, starka undertråden. Med vetenskapligt fokus utforskar Eshkol kroppslig rörelse formulerat i disciplin, strikta regler och passion.

I de spatiösa salarna ligger tonvikten på de sprakande, färg- och formsäkra väggmattorna. Men också den banbrytande dansformen och speciella notationen redovisas. Tillsammans med samtidsverk inspirerade av Eshkol: fotografier av Sharon Lockhart, videoverk av Yael Bartana, och Omer Krieger.

Internationellt har Eskhol uppmärksammats alltmer. En revival tillskriven Lockhart som för tio år sedan fascinerades av Eshkols glömda pionjärskap. I mindre format har konstnären visats på Bonniers konsthall 2013 och CFHILL 2019. Och i dagarna publicerar Judisk Kultur i Sverige en omfattande bok om konstnärskapet.

Noa Eshkol, född i en kibbutz. Uppväxt med sin mamma. Men dotter till Israels tredje premiärminister. Från 1940-talet och livet ut bosatt i huset med trädgård i staden Holon utanför Tel Aviv, bortsett från tre tidiga år i New York. Hon spelade piano och fattade poängen med notsystem. Övergick till dans. Insåg att samma behov fanns för dans och kroppsrörelse. Studerade dans i fyra år i London och lärde sig Rudolf von Labans dansnotationsystem. Mötte bland annat israelen Moshe Feldenkrais, också han med en vision att finna universella formler för ett naturligt, befriat mänskligt rörelsemönster.

Hemkommen utarbetar hon, EWMN, Eshkol Wachman Movement Notation med arkitekten Wachman. Grundar 1956 sitt – fortfarande – turnerande danskollektiv, Chamber Dance Group. Eshkol föredrog titeln kompositör framför koreograf – skapare av en sorts visuell musik. Dans och rörelse sågs som ett basalt behov, som livet själv och sig själv nog. Varje kroppsdel med sitt möjliga rörelsemönster liknas vid ett instrument i en orkester.

Museet visar svartvita foton och filmsnuttar från 60-talets minimalistiska danser. Naturliga kroppar i mörka, enkla ”gymnastikkläder”. Samma rörelser. Ingen scenografi, inget ljus, ingen musik. Bara tickandet av en metronom. Stundom förnimms som ett magnetiskt fält mellan dansarna. Och med fördröjning i tid mellan kropparna uppstår plötsligt känslan av en stark och mjukt böljande mänsklig vågrörelse.

I montrar visas Eshkols skrifter. Teoribyggen, forskningssamarbeten och det något svårgripbara notationssystemet. Ett dansspråk byggt på analys av den mänskliga kroppens rörelsemönster. Grunden i dansen är tanke mer än känsla. Bärande i referenssystemet är cirkeln, sfären. I visuella tredimensionella objekt klargör Eshkol teorin. Och i en fotoserie från 2011 utvecklar Sharon Lockhart de komplexa sfäriska formerna.

En kollektiv minnesceremoni över Förintelsen, 1953, var första koreografiska uppdraget. Omer Krieger återskapar i samarbete med Noa Eshkol Dance Company Group koreografin i filmverket Amphi, 2020. Och Yael Bartana skapar i videon The Undertaker, 2019, med Eshkols enkla drabbande koreografi en aktivistisk manifestation mot vapen. Påminnelser om närvaron av politisk kontext i konstnärskapet.

De textila bilderna sprang fram ur kris och chock. Direkt ur Noa Eshkols personliga behov att göra något. Yom Kippurkriget bröt ut i oktober 1973. Den ende manlige dansaren inkallades till syriska fronten. Eshkol satte tvärt dansen på vänt, och började utan ”förklaring eller ideologi” göra collage. Fyllde ett gammalt lakan med de tygbitar som fanns tillhands. ”Det fanns inga regler, ingen teori – bara passion.”

Väggmattorna – världar i egen rätt. Hängande, färgstarka dramatiska berättelser. De blir bärande i Eshkols fortsatta konstnärskap och danskollektivets verksamhet. Landskap, natur, den egna blomstrande trädgården sedd från fönstret är återkommande motiv. Ett trettiotal, från den första till de sista, av runt 1700 väggmattor visas. Men snart sätter Eshkol regler också för textilkompositionerna. Bara skänkt, använt material fick ingå. Inget klippande. Plagg kunde sprättas isär. Men originalformer inte ändras. Inga mönster med människor eller djur. Och nattetid vittjade ”the rag brigade” textilindustrins containers på tygspill. Recycling! Eshkol strävar från hierarki mot jämlikhet. I en helhet kan enklaste material lysa vackrast.

I Den första mattan, 1973, är tygbitarna vågrätt fastsydda, närmast staplade på varandra. Kantigt, enkelt, oroligt. Stygnen stora, trubbiga. Materialet, som alltid angivet under titeln, bland annat sidentwill, syntetisk jersey och en pärlemorknapp svår att hitta. De första lågmälda collagen övergår i stora virvlande, intensiva verk. Cirkeln och dansformationer träder in. Förnimbara, försvinnande mänskliga rörelser. Dans och textil i outtalad förening.

Kaskader av olikartade mönster, färger, udda, slumpvisa, obegripliga former. Färgstarkt blossande som abstrakt expressionism. Men framför den sparsmakade eleganta Monument, 1979, kliver plötsligt Matisse fram inom mig. Pappersklippen! Eshkols svirrande vita spillbitar flyger lika fritt som Matisses fåglar i Polynesia, the sky, 1946. Matisse styrde själv saxen. Eshkols former är givna. Lättheten och djupet imponerar. I den sprudlande Träskblomma, kan den mörkt sugande blomman dechiffreras till en utbredd kjol. Men förtrollningen håller!

Från golv till tak utbreder sig i det största galleriet 80-talets stora berättelser Skapelsen och De fyra årstiderna. Och Träd av eld, 1994, med svart stam fylld av vita blommor blir till Mose löftesrika brinnande buske. Fåglar på en byggnadsställning, 1981 liknar ett kinesiskt minne.

Odaterad, från 90-talet, är Golanhöjderna. Dovt grön i färgerna. Vågrätt komponerad, som den första väggmattan. Lilablommande landskapsfält, genombrutna av vassa triangelformationer. Stridsvagnskonturer. Vita skarpa kikhålstrianglar. Långa smala blixtlika. Plötsligt oroliga illskära fält. Konflikters språk. Känslan av sorg, fara, strid fyller mig.

Noa Eshkol dog under arbetet med sin sista väggmatta, Interiör III (Till minne av), 2007. Bilden går i rött och grönt. I det stilla fönstret mot trädgården står krukväxter. I mitten öppnar sig en ljusare strimma. En lysande mildgrön stuvbit i rayon.

Annika Nordin

Norrköpings konstmuseum, Kristinaplatsen, Norrköping. Utställningen pågår 26 mars – 2 oktober 2022

Utskriftsvänlig version