Det är en kall och klar dag och ungefär samtidigt som jag kliver in i Konstakademiens lokaler ska Zelenskyj tala till Sveriges riksdag via länk från Kiev.
Centralt i det första rummet i Joanna Lombards utställning står en skulptur i form av en uppslagen artist’s book. På vardera sida av verket står notställ uppställda med bilder av sonogram. Avbilder av ljudet av skrik där intensiteten avtecknar sig i svärta och vars frekvens stiger och sjunker över arket som tysta minnen av vrål och gråt. På väggen framför hänger ett fotografi likt en altartavla; en bild av underkläder fotograferade mot en svart fond med ett insisterande djup. De avbildade kläderna visar sig vara arméns underkläder, menade att sitta närmast huden på en soldat. Placeringen av verken och hängningen av fotografiet för tankarna till ett kyrkorum.
Rummet intill är nedsläckt och därifrån hörs dämpade skrik, när jag kliver över tröskeln och in i rummet kopplar jag först skriken till den 3D-animerade video som dominerar därinne. Det ser ut som dansande nakna barn med snarlika ansikten. De har inte några kön utan är likt barbiedockor släta i skrevet. Lusten i barnens rörelser går inte att ta miste på, men obehaget i att se nästan samma ansikte på var och en får mig att undra över de smala bröstkorgarna och magarnas spända rundning nedanför naveln.
Skriken kommer från en annan plats i rummet, ett litet pelarformat tält av silkigt men tungt klänningstyg i en färg jag förknippar med underklänningar. Jag läser mig till att det rör sig om återskapade förlossningsskrik, som också ekar i utställningens titel Split Animal. Det som i animationen kan vara våra digitaliserade jag, dansar vidare till ljuden av ur-vrålen, avskilda från den födande kroppen och instängda i en annan rymd.
Jag ska ta ett tåg klockan 16.59 och har all tid i världen, men tankarna på var jag är och vad jag gör här genomkorsas av vart jag ska resa och den resans ändamål.
Under tiden ser jag på Mats Berquists vita, monokroma och släta föremål, de hänger som målningar på väggarna i Konstakademiens stora salar. Undersökningen av yta och material sker inte främst genom färg och penseldrag utan via bearbetningen av hårda träslag som bågnar i olika konvexa utföranden. Ikoner utan andra motiv än sin egen materia, minutiösa undersökningar av päronträets motstånd och underkastelse.
Det finns ingen del av verken där inte hantverkaren (som han kallar sig själv) lämnat spår med hjälp av hyvel, vax eller färg. Konstnärens vilja är både allestädes närvarande och fullständigt frånvarande i de upprepade, svullna ytorna. Betraktaren dras omedelbart in i materien och en liksom flytande förveckling av måleri och skulptur uppstår under lager på lager av harlim, mögelgift, färgpigment och vax. Målningarna bågnar i sin materia, de gråmättade vita penseldragen identifierar fibrer och lyfter hantverkets spår.
I många av verkens icke-bemålade kantytor blottas liknande tvärslån som använts i ikonarbeten sedan 400-talet. Det öppet redovisade fogas i ihop med det monokroma måleriets klassiska fråga om hur något är målat, inte vad som målas. Det hindrar inte havande magar från att uppstå i verken eller avtryck som i snö av något oidentifierbart levande. Kilarna i vissa av ikon-objekten kan skjutas ut som steg och påminna om den stege mellan himmel och jord ikoner avses att fungera som.
Hängningen är rytmiskt tonande och använder sig av tystnader i form av tomma väggytor; det djupt sakrala förstärks av ett stort votivskepp lastat med aska som hänger från taket. Det flyter mot evigheten på utställningens tysta lufthav.
Skeppet verkar färdas åt båda håll där det hänger i mittensalen, jag själv driver vidare till nästa sal. Här hänger Shadow of a Smile vars lodräta skåra låter ljuset bilda formen av ett leende med hjälp av skuggan. Längst bort står en dopfunt fylld med vit aska och på golvet mellan verken sträcker sig, Via Lattea, som en vintrig väg av monokroma målningar. Rumsliga samband uppstår i utställningen, nedsänkt sedan upprest, tänker jag, som i dopet.
Till skillnad från Mats Bergquist tycks Joanna Lombard låta vad hon vill berätta styra hur hon vill berätta, vilket skapar oväntade öppningar mellan de så skilda verken i hennes utställning. 3D-animeringen av de samtidigt ofarliga och oroväckande varelserna skulle kunna överskugga med sitt tillgängliga och bekanta berättarsätt. Men mångfalden av uttryck lyckas ändå befria sättet jag betraktar från upplevelsen av vad jag ser.
Mats Bergquist och Joanna Lombards konstnärskap liknar inte varandras, deras undersökningar har helt skilda utgångslägen men utmynnar båda i berättelser om livet i döden och döden i livet. Slutsatsen att vi alla är döende, från olika avstånd i lika olika hastighet, känns akut närvarande.
Just innan jag ska ta tåget till en begravning, blir de båda utställningarnas berättelser om liv och död också ett slags farkost på vägen dit.
Emma Warg
Konstakademien, Fredsgatan 12. Utställningarna pågår 19 mars – 30 april 2022
