När Beate Wassermann 1969 målade ett porträtt av Andy Warhol satte hon en liten unge i hans knä. Popkonstens superstjärna ser inte helt bekväm ut där han i knallröd kavaj och mörka solglasögon tafatt håller om barnet. Sig själv porträtterade Wassermann tio år senare som ”Madonna från Altona” iklädd högklackade pumps, harlekindräkt och törnekrona av penslar. Då hon därefter tolkade det tidiga 1900-talets ryska avantgardekonst i sin lekfulla ”Suprematistisk fikastund” lät hon en klippdockeliknande målning tar udden av riktningens högstämda allvar.
Istället för att hylla den abstrakta konstens välkända ikoner som Wassily Kandinsky och Kazimir Malevitj dedikerade Wasserman ett av sina djärvare projekt – en serie tillfälliga monumentalmålningar i en nedlagd fabrik – till konstnären och formgivaren Ljubov Popova. Till skillnad från tidens tyska, franska och italienska avantgarderörelser hade Popova och hennes kvinnliga kollegor som Varvara Stepanova och Natalia Goncharova en relativt stark och jämlik position inom den radikala konstruktivismen och suprematismen. Det är lätt att förstå hur dessa pionjärer med sina dynamiska kompositioner av färg och form inspirerade Wassermanns allt mer abstrakta bildspråk. Men också hennes sökande efter strategier att förhålla sig till rollen som kvinna, konstnär och mor.
Att den tyska målaren hade sitt eget sätt att ta sig an konstens giganter, stilar och konventioner blir tydligt när Moderna museet i Malmö lyfter fram hennes livsverk. Wassermanns färglysande måleri är rafflande snyggt gestaltat i museets gamla turbinhall där en genomtänkt utställningsarkitektur skapar ett klangrikt spel mellan bilder och epoker. För mig är hon en ny bekantskap, men kanske är kunskapsluckan inte så märklig. Den retrospektiva satsningen, som är curaterad av museichefen Iris Müller-Westermann, är den första presentationen av Wassermanns arbete för en skandinavisk publik.
Att hennes nordiska genombrott sker först tre år efter hennes död säger något om den partiella blindhet som styr konstvärldens prioriteringar. Endast ett fåtal aktörer åt gången får plats i strålkastarljuset. När det gäller den tyska konstscenen från sent 1960-tal och framåt består de närmast uteslutande av män, från Gerhard Richter till Sigmar Polke.
Född 1947 växte Beate Wassermann upp i efterkrigstidens Tyskland och studerade vid Konstakademin i Berlin och Hamburg, där hon slog sig ner i stadsdelen Altona. Hamburg förblev genom åren hennes bas, varvat med vistelser i Italien. Både konstnärligt och geografiskt stod hon långt från de generationskamrater som studerade under Joseph Beuys legendariska tid vid konstakademin i Düsseldorf. När dessa neoexpressionister med Jörg Immendorf och Georg Baselitz i spetsen under 1970-talets slut erövrade omvärlden var det under beteckningen ”Neue Wilde”. Wassermann ägnade sig varken åt de unga vildarnas nerviga, explosiva måleri eller det slags ödesmättade tyngd som präglade en konstnär som Anselm Kiefer.
Istället utvecklar hon sin egen metod där milt strålande, nästan transparenta ytor kan ställas mot partier mättade av pigment och intensitet. En av mina favoriter på utställningen är en duk från det 1980-tal då hon efter resor till Italien börjar arbeta med kontrasten mellan mörker och ljus. Mot en midnattsblå fond skimrar en silvrig fyrkant. Det låter enkelt, men som i så många av hennes verk tycks färgen ännu befinna sig i rörelse. Ytor och djup skiktas mjukt in i varandra där även skuggorna är fyllda av lyster. På samma sätt väger hon senare det spontana, rinniga och fragmentariska mot en osviklig känsla för rytm, balans och avklarnat lugn.
Liksom då danska Charlottenborgs konsthall i fjol satte fokus på den schweiziska målaren Miriam Cahn, framstår det som hög tid att lära känna Beate Wassermanns arbete. Ledigt rörde hon sig mellan det vardagligt lågmälda och det storskaliga och experimentella. I grunden fanns oftast en förankring i en konkret verklighet, där allt från sminkbordets spegel till den italienska stadens gatunät eller fönstrets persienn förenklades och löstes upp i ett abstrakt färgspel. Vissa motivkretsar och tidsperioder har jag svårare att uppskatta. Dit hör 1990-talets stjärnbildsmålningar vars skarpt blå färgaccenter mot en klargul botten känns alltför påträngande.
Utställningen ger också prov på Wassermanns mer intima måleri där hon i en akvarellsvit skildrade jungfru Marias liv som hon föreställde sig det i fria och skissartade scener. Samtidigt låter hon i en serie mindre dukar färgen lustfyllt flöda i variationer kring handväskan som motiv. Denna spännvidd mellan det triviala och innerliga, det materiella och immateriella framstår som typisk för Wassermann. Allt kombinerat med en lika behärskad som slösande kolorism där nyanser av ceriserosa och djuprött möter stråk av kobolt, brandgult och smaragd. Nu återstår bara att njuta av museets omsorgsfullt komponerade exposé.
Carolina Söderholm
Moderna museet Malmö, Ola Billgrens plats 2-4, Malmö. Utställningen pågår 25 september – 20 februari 2022
