Det finns något både frånstötande och tilldragande i Leo Parks målningar. Samtidigt råder det ingen tvekan om att det handlar om mänskliga kroppar. För oavsett hur proportionerna eller formerna på de enskilda kroppsdelarna förvridits och ser ut finns de där. Ibland ensamma och vilande, ibland lekfullt uppspelta tillsammans med någon på den blekt sommarsoliga stranden. Kort sagt verkar de njuta av det de företar sig, oavsett om det handlar om solbad, glassfrossande, lekfull brottning eller om det kanske är passionerad älskog, som i ”From Here to Eternity”.
Lika uppenbart är det också att Leo Park som gick ut Konstfack 2019 har roligt när han samplar former, symboler och tekniker från hela konsthistorien. Men även om målningarna nästan hela tiden innehåller igenkännbara stildrag eller har tydliga förebilder så stannar Leo Park inte där. Istället verkar han försöka ringa in ett här och nu – som snart kommer att bli till ett soligt sommarminne – samtidigt som han helt oblygt använder sig av hela konsthistorien.
Här finns allt från Henry Moores skulpturer, surrealistiska utsvävningar, pointillistiska solblänk till Henri Rousseau mest lustfyllda skildringar och Picassos svulstigaste kroppar. Samtidigt är det som om de här konsthistoriska formerna filtrerats genom graffitins och serieteckningarnas värld och blivit både mer avskalade och lekfulla på samma gång.
Tittar man närmare på de kroppar som fyller och befolkar Leo Parks målningar så upptäcker man också att de är fyllda av spröda teckningar. De påminner om såväl tatueringar som grottmålningar eller mer nutida klotter. Men att de finns där gör väldigt mycket för stämningen i bilderna och för hela utställningen. På något sätt är det som om alla tecknen gör kropparna mer levande. Som att de har en historia och ett förflutet samtidigt som de förankras i vår samtid.
Titlar som ”Minne från Gotland” och ”Danbo strand” (översta bilden) placerar oss i den gotländska sommaren. I ”Stor baderska med telefon” ligger en kvinna på stranden och verkar vara mer koncentrerad på sin mobiltelefon än på havet som hon tillfälligt vänt ryggen. Eller i ”Liten baderska med glass” där en yngre kvinna naken vadat ut i det solglittrande vattnet. Hon försöker verkligen få ut så mycket som möjligt av den flyktiga säsongen, som anspelas på i utställningstiteln ”Sommaren är kort”.
I utställningens senast gjorda målning ”Amalthea” har vi dock lämnat stranden och befinner oss i ett fuktigt grönskande buskage där ymnighetshornet har bytts ut mot en rikligt flödande glasstrut. Den yppiga kroppen är nedstänkt av den rinnande glassen och vi ser hur en rosarosig bebis kryper fram och vill ta del av det ohämmade frosseriet. Alltmedan Amalthea med slutna ögon ogenerat och vällustigt sträcker ut tungan för att slicka på den bröstvårtsliknande glasskulan som droppar och rinner ned för hennes kladdiga hals.
Så skruvas det frånstötande men samtidigt tilldragande uttrycket upp ytterligare en nivå. Det ger hela utställningen en speciell nerv. Just därför ser jag fram emot att få följa med på Leo Parks fortsatta måleriska äventyr oavsett vilken riktning det tar efter de här starka och lustfyllda strandövningarna.
Thomas Olsson
Gallery Steinsland Berliner, Bondegatan 70. Utställningen pågår 22 april – 22 maj 2021
