Galleriets vita väggar har målats i lila och grå kulörer men istället för att täcka väggarna helt har konstnären lämnat en spetsig övre kant som för tankarna till konturerna av förstorade arga pratbubblor. Det är ett effektivt sätt att omsluta betraktaren och bjuda in henne som medaktör. Kring dessa väggar finns en rad textila verk, några tonsatta animationer samt ett filmat performance, vars tre olika dräkter lämnats kvar och hängts upp på en vägg. Med enkla medel har galleriet underordnats utställningen. Gatan, kvarteret och staden sjunker undan och konsten kliver fram.
Kristina Abelli Elanders användning av Carl Johan De Geers tyger känns långt ifrån slumpartad. Collagen bär spår av hans satiriska anslag i kombination med de välbekanta mönstren. De lekfulla monstren har inte helt och hållet lämnat sina sammanhang men tas ändå i nytt anspråk. Här finns även helt andra tygmönster och de flesta tycks höra hemma i en tid av förvandling. Mina tankar går till när förtonåren har lämnat det aprikosskimrande bakom sig. Valet av tyger rymmer lager av möjliga tolkningar, viss maktförskjutning uppstår onekligen när en kvinnlig konstnär approprierar en manlig kollega. Vördnaden utesluts inte ur leken med tygerna men lånen visar på nödvändigt trots.
Abelli Elander har alltså satt saxen i andras tyger och textilapplikationerna har lyfts ur den plana ytan för att omvandlas på fantasins plan. I bilderna finns en rad olika aktörer, framförallt är det djur som förfogar över verkens sydda scenerier. Hus har lossnat från sina städer och sjunker långsamt i en grågul sörja av mänskliga uppfinningar. De kvinnor och flickor som tidigare befolkat hennes verk är borta men kvar lever konstnärens kritiska blick på maktordning.
Djuren, dödskallegrottan och husen är försedda med pratbubblor vars innehåll skiftar. De är ömsom själva offer och ömsom delaktiga och ursäktande i tonen. De få människor och utomjordingar, som finns med i verken sover, liksom flera av husen. Aktörerna påbörjar och avslutar varandras meningar och fungerar som ett slags försök till dialog. Gäckande budskap riktade ut i det okända. Meddelanden som handlar om fossil fylla och mänsklighetens skuld till framtida generationer.
Serietidningsestetiken har en bred räckvidd och bär laddningen av att vara ett av de kulturella uttryck vi möter tidigast i livet. Här sammanflätas de tvära kasten och klatschigt rak kommunikation med de ifyllda konturernas (över)tydlighet. Leendet uteblir inte trots att en känsla av hopplös gemenskap sätter sina uggleklor i mig. Estetiken bär spår av erövring, pojkarnas fantomenvärldar har sedan länge tämjts och utvecklats av Abelli Elander. De gulliga djuren till trots är det här ett omsorgsfullt gestaltat motstånd som tillsammans med tygers mjukhet och brodyrens ofarliga uttryck lägger sig i bakhåll. Som de virkade masker som hänger på väggen. Hur kan det oförargliga hantverket dölja så mycket kusligt i sina maskor?
”Dear Future Generations Please accept our apologies. We were rolling drunk on petrolium.” Kurt Vonneguts ord dånar genom utställningen i titlar, brodyr och text. Utställningens tivoliprägel förenar nytta med nöje. Budskapen står där i enkla stygn, inramade i pratbubblor. Sci-fi referenser och gulliga djur gestaltar våra spöklika och banala själar fångade i en framtid som inte tillhörde oss men som vi likt förbannat lagt beslag på. Abelli Elander använder oförskräckt sin ”tivoliestetik” för att framkalla den gräns som löper samman med ett slutgiltigt nu.
Emma Warg
Foto: Cornelia Sojdelius Gallery, Cardellgatan 6. Utställningen pågår 10 oktober – 6 november 2020
