Katarina Warrenstein, del av installationen Den andres ögon, 2018
Beskriv din konst med tre ord: Avgörande (för mig), intuitiv, enslig.
Hur ser din arbetsprocess ut? Ett minne eller en upplevelse som fastnat. Jag sjunker ner i det som i ett fryst tillstånd, tiden står still en kort, kort stund. Jag börjar arbeta utifrån det. Jag tänker inte. Om jag tänker är det bara som … vilken grej jag ska ta, den eller den? Lång eller kort, ta bort eller lägga till?
Vad inspireras du av? Minnen, foton, barndom, svårbegripliga människor, grejer, konst, andra konstnärer och ”frysta tillstånd”.
Vilka bilder har du omkring dig där du jobbar? Konstböcker och foton. Jag har foton i olika mappar som jag samlar i olika kategorier, t ex av fåglar. Jag skriver fåglar på mappen och sätter in den i bokhyllan. Jag har också en mapp med foton av rum i hyllan. Sammanlagt har jag kanske 20 olika sådana mappar. Jag har också länge, säkert i 30 år, haft fotot av en man som ligger i en säng och röker uppsatt på väggen ovanför bordet. Han är förlamad och får hjälp av två sköterskor att tända cigaretten.
Vilken annan konstnär har varit viktig för dig? Giacometti, Eva Hesse, Louise Bourgeois, William Kentridge, Edward Kienholz, Aguéli, Tony Oursler.
Vilket konstverk önskar du att du gjort själv? Eva Hesses skulpturer, tex. Right after och Ennead, Louise Bourgeois burar, de tidigaste skulpturer av människor man hittat, från ca 6800 f Kr. De hittades i en grop i staden ´Ain Ghazal i Jordanien.
Vad är konst till för? Att förstå, att undersöka, att se, att välja, att leva.
Vad är konst inte till för? Att vara en produkt bland andra.
Vilken åtgärd skulle främja konsten? Att vara mer öppen för det som är olikt. Att flera konstriktningar kan vara aktuella samtidigt. Att konsten inte blir för teoretisk utan får behålla sin egen plats som nästan obegriplig och outbytbar.
Katarina Warrenstein var senast aktuell i grupputställningarna XL – tolkningar av storhet och Nasty Women på Studio 44
