Sharon Hayes är en amerikansk konstnär och hbtq-aktivist med akademisk bakgrund och visar en samling av sina verk på Moderna. Utställningen är tänkt som en ekokammare, som en samling röster främst hämtade ur den moderna hbtq-historien. De tar gestalt i lesbiska tidskrifter, affischer, filmer och annat arkivmaterial från femtiotalet och framåt. Hayes lyfter gärna fram enskilda röster för att tala om kollektiva erfarenheter, vilket inte är självklart men välgörande eftersom individen har en tendens att drunkna i aktivistisk konst.
Verken präglas vidare av en positiv ton som inte är heller är helt vanlig i politisk konst. I en katalogtext skriver hon om betydelsen av att offentliggöra kunskap och erfarenheter, och det är hennes konstnärliga idé och metod. Hayes konstnärskap tog fart på 1990-talet och utställningen präglas av den tidens estetik. Installationen är metoden och långa videor är en dominerande teknik. I intervjuer får unga hbtq-personer berätta om erfarenheter, i en stum upphittad dokumentär film skildras en kärleksfull hbtq-manifestation från tidigt sjuttiotal med ett nytt ljudspår med tal av veteranen Kate Millet och ett par större textverk monterade på stora skivor gestaltar och avgränsar rummen. I Sverige är hennes arbeten till exempel besläktade med Annica Karlsson Rixons och Anna Viola Hallbergs ”State of mind” (2008) som dokumenterar lesbiska kvinnors erfarenheter i Ryssland.
Ett par av verken, som är videodokumenterade performanceföreställningar, ökar komplexiteten i utställningen. I ”Everything Else Has Failed! Don’t You Think It’s Time for Love?” (2007) läser Hayes anonyma kärleksdikter framför en bank i New York varje dag under en tid. Performancen påstås relatera till det pågående kriget i Irak och finansmarknadens kollaps. Men i stället för ett skott mot öppet mål i form av en aktivists rättfärdiga attack på ett ruttet system erbjuder hon ett alternativ genom att framföra människors drömmar, begär och farhågor.
Längst in i utställningen visas ett än mer komplext och svårbegripligt verk, en videodokumentation av en performance, ”Symbionese Liberation Army (SLA)” (2003). Där försöker Hayes framföra den kidnappade Patty Hearsts inspelade och radiosända meddelande till föräldrarna från 1974 ur minnet och suffleras av publiken som har manus. Hayes trevande misslyckanden i att minnas står i kontrast till textens agitatoriska karaktär.
Patty Hearst var rikemansdottern som kidnappades av en sektliknande terrorgrupp som hon – kanske drabbad av Stockholmssyndromet – kom att identifiera sig med. Händelsen fick enormt genomslag i media och Hearst farfar Randolph Hearst var ironiskt nog den som sägs ha uppfunnit modern mainstream media och var förebild för Orson Welles Citizen Kane.
Hayes arbetar här med vad hon kallar för ”anakronismer”, det vill säga med att lyfta fram obesvarade frågor och olösta konflikter i historien. Jag vet inte riktigt vilka frågorna är i detta fall och forskar vidare på nätet. Kanske är det relevant för verket att lesbisk praktik och aktivism var en del av SLA:s program och att den livvakt och polis (!) Hearst längre fram gifte sig med slog sönder en lesbisk bar och misshandlade innehavarna med poliskompisarna under svensexan inför giftermålet. Kanske inte. Men ambivalensen föder nya frågor vilket lyfter utställningen ytterligare.
Apropå komplexitet. Stora museer lyckas sällan koppla samman samlingen och olika utställningar med varandra, trots att det finns så mycket att vinna på det. Om man utgår från Sharon Hayes utställning så finns det mängder med intressant material i Modernas samling som skulle kunna tillföra intressanta historiska och lokala perspektiv. Men framförallt så hade man kunnat göra idémässiga och konkreta kopplingar mellan Hayes utställning och den stora Gilbert & George-utställningen som under en period visades samtidigt en trappa upp och som också vilade på hbtq-aktivism, men av ett helt annat slag. Här fanns en möjlighet till underbara möten mellan olika verk och erfarenheter men också till konfrontationer mellan disparata idéer, generationer och positioner och en möjlighet till ett fördjupat samtal om politikens och konstens möjligheter och omöjligheter.
Andreas Gedin
Foto: Moderna museet, Skeppsholmen. Utställningen pågår 13 april – 11 augusti 2019
