Vid första anblicken tycks Phyllida Barlow och Spencer Finch vara varandras motsatser. Där Barlow är maximalist och har ett grovhugget skulpturalt uttryck med stora gester, är Finch minimalist med sina stillsamma iakttagelser, ofta i mindre verk på papper. Barlow drar in betraktaren i rummet och håller en i ett fast grepp, medan Finch ständigt refererar till minnen av färg- och ljusförhållanden som utspelat på annan tid och plats. Expansion tycks stå mot reduktion, men hur uppfattar jag den motsatsen efter en närmare titt?
Phyllida Barlows verk har en utpräglad platsspecifik karaktär, och ser nästan ut att vara gjorda på plats. Hennes aktuella utställning på Royal Academy är installerad i tre ljusa salar i fil, och där är verken så överväldigande och stora att det verkar vara omöjligt att få ut dem utan att de går sönder. Skulpturerna har en svällande kraft och en mångfald av riktningar, som om de är på väg att spränga rummen inifrån. Samtidigt ser de slitna och väderbitna ut, liksom redan i ett tillstånd av nedbrytning.
Jag blir därför inte förvånad när jag senare inser att delar av Barlows nya skulpturer har ingått i tidigare installationer, att hennes material befinner sig i ett ständigt kretslopp av konstruktion och destruktion. Verkens utseende och formspråk känns igen – brutala gråfärgade pelare, gjorda av papier-maché, men ser ut som väldiga betongblock staplade på varandra; gjutna former som balanserar på smala bräder; mindre runda väggskulpturer i ett virrvarr av nedkletad armering. Barlow arbetar yvigt och rått, med en oformligt ordnad struktur gränsande till kaos.
Det är befriande att befinna sig i hennes skulpturala vision. Att gå omkring mellan verk med en så tydlig – och särpräglat personlig – karaktär. Installationen står och väger, som ett jättelikt korthus, materialens tyngd utbytt till euforisk lätthet. Jag gillar särskilt den inledande ”skogen” av tygsjok hängande på träplankor. De infärgade textilierna står tätt samman och tycks samtala stillsamt, liksom exponerade och på samma gång inåtvända.
Kontrasten till den avklarnade renhet och konceptuella färgkontemplation som finns i Spencer Finchs utställning på Lisson Gallery är påtaglig. Verken är små och på papper, gjorda i akvarell, pastell, garn – till och med fotografi. Mycket precist och med en analyserande poetisk ton redovisar Finch observationer av ljus och färg. Som efterbilden av solen vid vintersolståndet – fångad i en koncentrerad röd monokrom yta, vibrerande av täta fläckar och några blå punkter – eller en lång rad helt oemotståndliga små akvareller som bara i ett par utflytande drag med penseln beskriver vinterljuset. Ljuset från apelsiner, eller från himlen. Eller isens ljus.
Fallande löv blir hos Finch till långa linjer av akvarell som slingrande letar sig ner på pappret. Olika toner av bruna och gula penseldrag, likt nervtrådar – en utdragen bild av bladens långsamma rörelse. Och körsbärsblommornas fallande bildar en hel vägginstallation med vikta papperslappar. Endast ett försiktigt avtryck från penseln formar de rosa blommornas förgänglighet. Fallandet pågår men är samtidigt fixerat.
Små passerande ögonblick fixerar Finch med ett mjukt och öppet sinnelag. De omvandlas, och preciseras på nytt. Som i ”Western Mystery”, där Finch fäst en gles härva av garntrådar på pappret, trådar färgade i lila, gult och orange i en övergång från mörkt till ljus. Här utgår han från Emily Dickinsons dikt ”She sweeps with many-colored Brooms”, som just bygger på suggestiva färgangivelser och händelser färgade av bärnsten och smaragd.
Och det är någonstans i härvan av Finchs utlagda trådar som en närhet till Barlows verk ändå ger sig till känna. Båda drivs av en systematik, en egen utarbetad metod, där färgens antydan och formens tydlighet bygger verken. De tänker eget, och gestaltar sina tankar lika suveränt. Men intresset för gravitationen är kanske den största överensstämmelsen mellan verken som konstnärerna visar. Gravitationen som håller oss mot marken, men vars kraft gör att tanken kan sväva fritt.
Magnus Bons
Foto: Damian Griffiths (överst), Magnus Bons (övriga). Phyllida Barlow, ”Cul-de-Sac”, Royal Academy of Arts, Piccadilly, London. Pågår 23 februari – 23 juni. Spencer Finch, Lisson Gallery, 67 Lisson Street, London. Pågår 15 mars – 4 maj 2019
