John Sundkvists utställning ”Före blindheten” på Galleri Olsson i Stockholm är nog det mest otidsenliga ni kan se just nu. Det är primalmåleri: yta, färg, abstraktion på gränsen till figuration (ibland är det tvärtom hos honom). Färgerna är dämpade: engelskt rött, monastralblått och -grönt, ljusockra, mörk järnröd. Lite blaskigt, lite grådaskigt, allting. Ingenting skarpt, inte ens linjerna eftersom de fyrkantiga formerna är oregelbundna. Det är tyst, jag får för mig att jag inte ens hör mina egna steg därinne. Vilket kan bero på att man står stilla ovanligt länge.
Kontemplativ tystnad, för all del, men även den sovstads-tyst-och-stilla som Ebba Grön sjöng om. Påminner inte färgerna om de som finns på persienner? I Sundkvists skrifter finns spår av taoistiska studier: ”Dao i vår mun är av fadd smak”, citerar han en gång och tolkar: ”Men Dao är verkligheten i sin totalitet. Det är just för att det omfattar allt, rymmer allt existerande som ren möjlighet, som dess smak är fadd.” Medan jag tittar tänker jag på titeln och försöker förstå vad det är som är före blindheten. Formerna bildar ibland volymer, men det är undantag. Men även förutan verkar de ha tyngd. De lutar mot varandra, vilar på varandra. Det kommer inte att hålla länge till, tänker man, den här ordningen. Sen försvinner den. Är det det som åsyftas, det tillfälliga i det synliga, att allt synligt förfaller i något slags blindhet?
Fadd och ohållbar är hans värld. Och vår. Kan man beskriva en värld som domineras av en nihilistisk ideologi som devalverar alla värden till ”kapital” (även humankapital och kulturellt kapital), och som organiserar de viktigaste områdena av samhället, vilka inte är produktiva (vård, omsorg, skola), som om det handlade om en produktion av rent fiktiva kvantiteter (helårspoäng etc.), med något annat ord? Åtminstone för en otidsenlig blick från 400-talet före vår tideräkning blir livsrealiteten i vår totalitet (ideologin) just fadd. Och de här rikedomsskillnaderna, miljöförstöringen, det kan ju inte hålla.
Sundkvists väg genom detta fadda liv är andlig. Om samtidskonsten har haft en dragning mot det ockulta, och kulturen i stort mot yoga och mindfulness, kunde man kanske säga att Sundkvist istället har närmat sig meditation och fakirkonst. Meditation p.g.a. att hans konst kräver en koncentration som inte söker se fler detaljer, utan helheten. Fakirkonst för att han samtidigt jobbar med smärtsamma medel för att upplösa helhetskompositionen. Länge står jag och tittar på en liten målning. På håll kan man se ett djup i det, att det ljusa i mitten ligger långt bak och att rektanglar liksom vrider sig kring det. Men efter ett slag händer det saker. Det ljusa börjar märkligt nog ta över, sprider sig över duken snett upp till vänster. Det intensifieras så att ingenting annat än ljus syns. Det är som att bli snöblind. Inte ett spår av kompositionen syns, inga färger. Sedan börjar det ljusa skifta, ända till citrongult. Den ljusa röda färgen bredvid dyker upp, intensivt röd, nästan brännande. Och den bruna får ett opakt gyllene framträdande.
Jag tror att jag håller på att bli galen. Färgerna är ju där på duken, ser det ut som, inte i mitt öga. De pulserar, de har inre skiftningar som får mig att tro att det är lager av färg som syns igenom. Jag förstår ändå, eller fruktar, att min syn håller på att förstöras, att jag inte längre ser. Eller att jag ser mer, med själens öga eller något sådant, att jag ser någonting som faktiskt är där men som inte syns för den vardagliga användningen av perceptionen och tänkandet. Även apperceptionen påverkas – det är det som får en att tro sig ha mist förståndet – för det känns inte som att det är jag som ser, utan någon eremit i en öken. Innan blindheten träder in finns en annan visuell realitet och ett annat subjekt.
Tänk att det fadda och tysta under ytan är så sprakande! Hur gick det där till? Så här beskriver Sundkvist sina nya målningar: ”Förskjutningarna så minimala, skillnaderna i ton och valör så obetydliga att de nästan upplöstes. Som om jag drabbats av ett slags ljusblindhet, ett slags bländning.” Man kan tillägga att de oregelbundna linjerna bidrar till den här effekten. Hade de varit mer geometriska skulle man hela tiden ha kunnat lägga till deras utsträckning i tanken, vilket skulle ha fått dem att insistera i visionen. Men hans linjer är dragna i vatten, de är där för att upplösas.
Det handlar alltså inte alls om att banka in den taoistiska sanningen om helhetens faddhet, utan om att tränga in i det fadda. Det som ska betraktas är inte helheten, utan det i helheten som inte är positivt givet: skillnaderna i valör, skillnaderna i intensitet. Det handlar om att acceptera en fadd värld av gråskala som finns kvar när alla färger har försvunnit, när alla samhällsvalörer har blivit kvantiteter av samma kapital (kulturellt ”kapital”, humankapital och andra fiktioner), och försöka se om det går att utvinna någonting i skillnaderna, de minsta, mellan intensiteterna i gråskalan. När dessa skillnader betraktas i sig, eller snarare i relation enbart till varandra, genererar de kulör – kanske inte på duken, men i ögat och anden. Jag har svårt att avgöra huruvida de här varma färgerna kommer från det kärleksfulla ljusets krig i allt, eller om det är upprorets eldar i vår sobra kapitalvärld – eller om det ens är någon skillnad mellan de två. Men oavsett vilket är det nog ytterligare en sak som gestaltas av de där intensiva färgerna: livet som flammar upp och försvinner.
Lars-Erik Hjertström Lappalainen
John Sundkvist är medarbetare på Konsten.net och därför recenseras utställningen av Lars-Erik Hjertström Lappalainen, kritiker på Kunstkritikk
Foto: Galleri Olsson, Fredsgatan 12. Utställningen pågår 13 oktober – 10 november 2018
