När Tensta konsthall fyller 20 år väljer man att rikta blicken mot framtiden med utställningen Snart nog: konst och handling. Utställningsrummet svämmar över av verk i otaliga medium såsom video, keramik, måleri, skulptur och textil. Som titeln indikerar är det inte science fiction vi möter utan framtider som mycket snart skulle kunna bli verklighet. Det handlar i många fall om metoder och trender som redan fått fäste men som kan komma att bli ännu viktigare i framtiden. Viktigt att notera är att det handlar om potentiella utfall där antalet framtider är lika många som konstverken, om inte fler.
Med utställningen vill man visa på konstnärers förmåga att på alternativa vis blicka framåt; deras intuitiva kapacitet att ställa mer eller mindre medvetna prognoser av framtiden. Med 26 medverkande konstnärer, konstnärskollektiv, konstnärsduos och andra konstellationer spiller utställningen ut ur utställningsrummet till verk online, på YouTube och andra projekt inom ramen för konsthallens verksamhet.
Konstnärerna i Snart nog: konst och handling kommer från hela världen, men trots deras geografiska och konstnärliga skillnader skönjs teman och inriktningar. Traditionellt hantverk med rötterna i samtiden återkommer bland utställningens konstnärer. Anne Low från Vancouver återuppväcker äldre vävmetoder från 1700-talet i sin konstnärliga produktion. Eftersom metoden är extremt tidsödande blir verket som en tystlåten protest mot samtidens konsumtionssamhälle och höga produktionstakt. Att textilkonst varit, och fortfarande är, högst dominerad av kvinnor är svårt att inte beröra i tolkningen av dessa verk.
Även i Bella Runes skulpturer av sidenmohairgarn färgade med Kool-Aid mix och överblivet skrivarbläck finns denna referens till kvinnoarbete (ovan tv). I de hängande skulpturerna blandas tekniska former med hantverksmaterial som en syftning till en uppgraderad form där hantverkets metoder möter naturvetenskapens.
Vetenskapens täta sammankoppling med konstproduktion syns på flera ställen i utställningen. Konstnärsduon Faivovich & Goldbergs metod är helt forskningsbaserad och på Tensta konsthall visar de fotografier ur serien Número (th). Det är mikrofotografi av tunna sektioner av en meteorit. Bilderna är del av ett större projekt där duon studerat kraterfältet Campo del Cielos kulturella och historiska avtryck.
Liknande döda ting och dess inverkan på människan lyfts på ett mer personligt plan av Yu Ji i verket Raffinerat stilleben #1. Verket är kanske det mest intetsägande i utställningsrummet fyllt av videoverkens ljud och stora installationer. En mindre målning i svart och vitt föreställande en sten omges av en rå träram. Stenen i fråga fann konstnären på en vandring utanför Peking. Trots den väl tilltagna storleken på stenen valde Yu Ji att transportera den hem till ateljén i Shanghai, nära 1500 kilometer. Denna till synes futila aktivitet pekar på en personlig relation mellan konstnären och detta ting. På stenen har konstnären byggt flera lager av representation med målningen och sedan litografier. Varför kan vi bara spekulera om.
Som utställningstiteln låter förstå finns det i flera verk ett mått av aktivism, av konstens förmåga att visa på alternativa sätt att leva genom både konkreta handlingar men även mer abstrakta antydningar. Konstkollektivet Kultivator på Öland består av två konstnärer och två jordbrukare. Med ett vittomspännande internationellt nätverk ordnar man lokala projekt på global nivå där kunskap utbyts och erfarenheter delas. På Tensta konsthall presenterar Kultivator Post-(r)evolutionära övningar. 12 tryck med instruktioner för samlevnad och samhörighet med uppmaningar såsom ”disregard borders”, ”forget money” eller ”milk a cow”. Här blir det konkreta konstverket sekundärt. Istället får idén, den utopiska tanken om ett alternativt sätt att leva och producera både produkter men även kunskap, styra.
Zhou Taos Fán Dòn: The wordly cave är i motsats till Kultivators moderna, anarkistiska utopi snarare en mer dystopisk meditation över vart vårt samhälle är på väg men också var vi redan varit (tv). Videoverket från 2017 utspelar sig i södra Kina och skildrar undanträngda människor som fått bereda väg för industriell produktion i monumental skala. Det är skymning och efterlämningar av industriella byggprojekt befolkas av människorna som en gång levde där men numera är bortflyttade till förmån för hypermodernitet och industriell produktion. När tidvattnet rullar undan ser vi denna tidigare lokalbefolkning som försöker hitta fisk i leran, övervakade av en rad rostiga tvättmaskiner på en ås som glöder gult i solnedgången. Det finns både en tydlig dystopisk ton men även något monumentalt och vackert över industrialismens tragedi som utspelar sig på duken i utställningsrummet.
Människans plats i världen, vår påverkan på omvärlden och det intrikata sätt på vilket vi sammanlever med stora som små organismer, är en fråga som Alma Heikkilä lyfter i verket Mikrobiota (th). Verket består av en duk målad i gröna toner tillsammans med mindre skulpturala verk i lera och gips. Här ställs existentiella frågor från ett mikroperspektiv där flercelliga organismer får agera frågeställare. Människans plats i detta komplexa system och framför allt vårt ansvar att bibehålla det intakt framgår tydligt genom detta verk.
Det finns alltid en risk att samla så många konstnärer med så spretig konstnärlig produktion på en så liten yta som Tensta konsthall. Och det första intrycket kan tyckas vara något kaotiskt. Dock utkristalliseras efter ett tag mer konkreta intentioner och strömningar i utställningen som gör den mer tillgänglig. Kanske är det så när konstnärer ska spå om framtiden, att den känns lite mer hoppfull? Även när verken i sig kan tyckas dystopiska känner jag en tillit som ledarsidornas hypertilltro till digitalisering, globalisering och andra framtidstrender aldrig lyckas inge.
Johanna Theander
Foto: Tensta konsthall, Taxingegränd 10. Utställningen pågår 7 februari – 29 april 2018
