Håkan Rehnberg (tv) och Martin Kozlowski (ovan) visar just nu målningar som var för sig bygger på en till synes enkel princip. Två lager av färg som står mot varandra. Två rörelser som möts på målningens yta. I båda fallen blir deras självpåtagna begränsning en tillgång, och det finns i resultaten definitivt det som skiljer dem åt – men också det som förenar.
Vid en första anblick befinner sig kanske de två konstnärerna rätt långt ifrån varandra, Rehnberg är konceptuellt förförisk där Kozlowski är coolt tillbakalutad; olikheter tycks också oundvikliga genom att de tillhör olika generationer. Rehnberg är väletablerad sedan länge, medan Kozlowski är i början av sin karriär.
Men är deras ingångar till måleriet verkligen väsensskilda? I utställningarnas pressreleaser refereras det visserligen till olika traditioner – i Kozlowskis till ”transformationen mellan digitalt och analogt måleri” (vad nu det kan vara?) och hos Rehnberg till både Poussin, Guston och Torsten Andersson – men det visar samtidigt att båda konstnärerna är upptagna just med att definiera en plats för måleriet.
Och idag är det också omöjligt för en målare att inte förhålla sig till en viss praktik. Man kan endast göra tillägg numera, inte uppfinna hjulet på nytt.
Rehnbergs nya svit av målningar på Nordenhake utgör en fortsättning på den rödrosa och mossgröna färgskalan från hans utställning på Moderna museet för två år sedan, men nu har målningarna en större förtätning. Och är betydligt köttigare. Rehnberg föser runt tjockt med färg i hetsiga avtryck av spackeln, nästan som med fingrarna. Rörelsen upprepas, eller fortplantar sig snarare, av intilliggande kulörer. Här är väl likheten med Guston som störst, från den period när amerikanen var på väg att lämna det abstrakta för figuration.
Rehnbergs avgörande tillägg är dock de mörka fläckar som ligger under det flimrande färgskiktet. Dessa har en ytlig rå skärpa som spelar med och mot de nästan ”impressionistiska” händelserna i det övre färglagret.
Genom kompletteringen skapar Rehnberg en mer komplex bildyta, starkt präglad av friktion, där lagren aldrig riktigt kommer överens eller förenas. Fysiska glapp, och stilmässiga, är vad som karaktäriserar hans senaste målningar. Det är ett kraftfullt och levande måleri.
Kozlowskis målningar på Annaellegallery, å sin sida, rör sig inom ett betydligt tunnare skikt. Hans målningar är medvetet plattare, mer ytmässiga i uttrycket. Här löper målningarnas olika lager närmast parallellt, i effektfulla förskjutningar. Avmaskade ytor skaver sig mot andra likartade former. Sprejade linjer spelar mot monokroma bakgrunder.
Allt i Kozlowskis målningar är på en och samma gång både förenat och åtskiljt. Han utnyttjar skickligt spänningen det skapar. Det är elegant, men möjligen lite för enkelt, och ibland åt det snitsiga hållet. Uttrycket ställer sig liksom i vägen för måleriet och gör hans manöverutrymme alltför avgränsat. Bildytorna är välstädade och på väg mot det kliniska. Jämfört med Rehnberg har Kozlowskis målningar betydligt mindre kropp, men är för den skulle inte mindre övertygande. Bara annorlunda.
Det som framför allt förenar Rehnberg och Kozlowski skulle jag vilja karaktärisera som ett hemligt eller oåtkomligt måleri, om man kan säga så om något som är så utpräglat visuellt. Där finns hos båda en dold sida, en gåtfull klang, en svårförklarlig självklarhet. Även om dessa egenskaper, som sagt, tar sig olika uttryck.
När jag står och ser på deras målningar har jag sällskap av en annan betraktare. Det är måleriet självt som tittar på.
Magnus Bons
Foto: Annaellegallery, Galerie Nordenhake. Håkan Rehnberg, ”New Painting”, visas 12 oktober – 11 november 2017. Martin Kozlowski, ”October Folder”, visas 12 oktober – 12 november 2017
