Vad kan vi lära av Aten? Vilka slutsatser kan vi dra av händelserna som utspelats i Grekland och övriga Europa de senaste åren? Vad betyder de politiska och ekonomiska förskjutningar som våra samhällen just nu genomgår? Och vilka är de mänskliga konsekvenserna? Hur ska vi reagera på flyktingsituationen och utslagningen? Och kan vi lära något av dagens förhållanden genom att studera vår civilisations rottrådar – det antika Grekland?
Detta är något av utgångspunkten för megautställningen documenta 14 som just öppnat i Aten. Utställningen kommer för första gången pågå delvis parallellt i två skilda städer (i Kassel from 10 juni). Den polske curatorn Adam Szymczyk och hans team har valt ut drygt 160 konstnärer från hela världen som deltar med olika verk på båda platserna. Utställningens arbetsnamn är just ”Learning from Athens”, med en betoning på lärandeprocesser, mer än att lyfta fram redan etablerad kunskap.
Vi ska glömma vad vi redan kan och lära om, lära på nytt. Man vill skapa en pågående situation som utsätts för påverkan från både konstnärerna, curatorerna och besökarna själva. Detta kollektiva tillstånd fick en suggestiv inledning på presskonferensen genom att samtliga inblandade i documenta 14 uppförde ”Epicycle” av den grekiske kompositören Jani Christou, som kretsar kring begreppet kontinuum (allra överst). Ljudets och musikens process är rikligt representerad genom exempelvis uppföranden på Nevin Aladağs möbler ombyggda till instrument eller verk av ljudpionjärer som Alvin Lucier.
Är detta en utopi, en dröm? Ett fåfängt ideal? Döm själv om du åker till Aten, men något av behållningen med jättelika konstevent som documenta är väl trådarna och kopplingarna som så småningom uppstår mellan verken. Också letandet efter konsten – som här till stor del sker i Atens stadsrum – är oemotståndligt lockande och bär på möjligheter att få nya upplevelser. I botten ligger naturligtvis tankar som någon tänkt i arbetet fram till nya konstverk eller i sökandet efter äldre verk – det tycks som om varje konstnärlig ledare för documenta vill presentera sin version av konsthistorien. Här finns det, som sagt, mycket experimentell musik men även flera polska modernister (Szymczyk är själv polack) och en del konceptuell konst från öst.
Utställningen är uppdelad på fyra större institutioner, två centralt i Aten och två andra en bit från centrum. Sedan tillkommer ett myller av museer, torg, verkstäder, ateljéer och andra lokaler där det visas konst. Ett fyrtiotal, allt som allt. Och de flesta konstnärer visas bara på en plats, så det gäller att ta sig runt. Det är naturligtvis omöjligt att se allt, som det brukar vara.
Två videor av Artur Żmijewski respektive Rosalind Nashashibi och Lucy Skaer tillhör utställningens starkaste och berör temat kring flyktingens situation och hur en tidigare kolonial blick återvänder idag. Filmerna framkallar ett krypande obehag och innehåller omskakande gestaltningar som sätter fingret mitt i ett samtida sår. Verken ges även en historisk kontext genom visuella kopplingar till äldre antropologisk material på annan plats i utställningen.
Żmijewski går in med kameran i det nyligen rivna flyktinglägret i Calais. Hans stumma film ekar av tidigt 1900-tal och visar upp människornas misär i kornigt svartvitt. Först tycks där finnas medlidande, men efter ett tag målar en person (jag läser det som konstnären själv) ett vitt kors på en mans kavaj och tar tag i en svart mans ansikte medan han vrider det granskande inför kameran. Varför? Och finns det en överenskommelse mellan konstnären och objektet?
Żmijewski sätter effektivt myror i huvudet på betraktaren, liksom Nashashibi/Skaer gör i sin film från Tahiti där de iscensätter (s)exotiserande motiv från Gauguins målningar. De har fått en ung kvinna att klä av sig och lägga sig på en säng. Hennes oförstående blick mot filmaren säger allt. Varför gör du mig detta? Alla tre konstnärerna passerar medvetet en gräns, men är det nödvändigt? Blir överträdelsen rättfärdigad som konst och bara för att den så tydligt illustrerar de (värre) övergrepp som ständigt sker omkring oss? Frågan har inget enkelt svar.
Nashashibi deltar även med ytterligare en lågmäld film, som tangerar ett närbesläktat tema i documenta 14 – undandragandet. Verket skildrar två kvinnor, en mor och dotter, som lever för sig själva i en djungelliknande grönska i Guatemala. Ja, de har ju förstås anställda som lagar maten. (Att kvinnorna själva är konstnärer och deltar med egna verk i utställningen framgår inte av verkpresentationen som ligger löst på golvet.) Även sevärda nya videor av Amar Kanwar och Naeem Mohaiemen, liksom Douglas Gordons rörande film om Jonas Mekas erfarenheter som flykting under Andra världskriget, berör frågor om exil och existentiell isolering.
Mycket gripande är också en video av Eva Stefani om en person som tycks leva helt utan kontakt med samhället omkring sig. En flykting, eller någon på väg in i sinnesjukdom? Stefanis suddigt impressionistiska bilder verkar komma djupt inifrån dennes medvetande. Filmen är sårbar och öppen som få andra verk på documenta 14.
Maria Eichhorns projekt är kanske mest extremt i sitt undandragande. Hon har köpt en hel fastighet som hon helt enkelt vill dra undan från marknaden, den ska inte användas eller ägas av någon. Projektet presenteras genom juridisk korrespondens i utställningen, men går också att besöka. Om hon verkligen säkrat huset mot den pågående gentrifieringen lyckades jag aldrig utläsa.
Det är ett märkligt grepp, men de deltagande konstnärerna presenteras genomgående utan varken nationalitet eller födelseår. Och informationen kring enskilda verk är minimal. Inte ens i katalogen går det alltid att få reda på varifrån konstnärerna kommer. Det är naturligtvis medvetet och ett försök att presentera konsten och upphovsmakarna som om de befinner sig utanför alla hierarkier, men i mina ögon blir det en missriktad välvilja. Betraktaren går miste om sammanhanget (som alltid existerar) och det får verken delvis att hänga i luften. Visst, jag anar att man velat skapa fickor befriade från förutfattade meningar mellan betraktare och verk, men det blir bara irriterande. Och är det ens möjligt? Hur vi förstår konsten beror på tidigare erfarenheter. Och det är inte oväsentligt att veta om konstnären är 23 eller 93, eller om hen bor i Berlin eller Benin. Ingenting skapas i ett vakuum.
Nästan helt frånvarande är också brett gestaltade installationer av internationella konststjärnor. I och för sig är finns här mycket sevärt, men väldigt lite som omedelbart tar tag och gör en mållös. Här finns desto mer av en intellektuell och politiskt medveten konceptualism, både gammal och samtida, och av olika pedagogiska modeller (inte förvånande med tanke på temat!). Mycket arkivmaterial i form av foton och dokument (fortfarande!), och en stor mängd etnografiskt material (mer överraskande!). Beau Dicks masker och nyskapade rituella objekt från Nord-Amerika ges en central placering och ”naiv folkkonst” från olika delar av världen återkommer på flera platser i utställningen.
Varför vill man lyfta fram konst från specifika folkgrupper när man samtidigt undviker att presentera var konstnärerna är födda? Det blir en självmotsägelse, men jag uppfattar det som ett försök att omgestalta blicken på den andre – som hos Żmijewski och Nashashibi/Skaer.
I detta sammanhang av identitetsskapande placeras också den enda svenska konstnären, Britta Marakatt-Labba, som tillsammans med två norska konstnärer får representera Sápmi. Här visas bara ett par små broderier av Marakatt-Labba, men hennes tur kommer i Kassel. Där ska hennes 24 meter långa textil hänga. I Aten finns istället en stor presentation av Synnøve Persens projekt kring den samiska flaggan som pågått sedan slutet av 1970-talet.
Här läses Persens lekfullt konkreta målningar och objekt ihop med Stanley Whitneys hypnotiska färgrutor (som vi nyligen kunde se på Galerie Nordenhake) och Maria Enders abstrakta akvareller från 1920-talet som försöker översätta ljud i bild. En ovanligt frisläppt och associativ kombination av verk i det annars relativt slätstrukna konstlandskap som breder ut sig i Aten.
Documenta 14:s grafiska profil består av en slingrande linje. Likt en spricka, en gräns eller ett blixtnedslag uppstår en delning i två områden eller i tiden – ett före och efter. Det är en bild av vår uppdelade värld, av musikens skrift och av kroppens grafiska anatomi, teman som återkommer i flera verk.
Efter att ha vandrat runt i Atens behagliga kaos några dagar blir det tydligt att erfarenheterna härifrån först kommer att fördjupas genom promenader i den tyska småstadens idyll. Jag tror utställningen mognar med tiden, inte minst genom återseenden i Kassel av konstnärer som var okända för mig när jag såg deras verk i Aten. Det blir intressant att se hur de två versionerna speglar sig i varandra.
Redan nu ser jag fram emot var Gauri Gills svartvita fotografier kommer att visas. Här är de diskret insmugna i det lite bortglömda Epigrafiska museet. Bland inskriptioner på antika marmorfragment finns Gills osentimentala dokumentära bilder av födslar och gravar. Hon rör sig förtroligt bland befolkningen på Indiens landsbygd. In i deras enkla bostäder och avbildar barnmorskans primitiva arbetsvillkor, liksom skolornas pedagogiska bilder. Gill går jämsides med det hon porträtterar. Inte i clinch, som Żmijewski.
Magnus Bons
Foto: Mathias Völzke (Eva Stefani & Beau Dick), övriga Magnus Bons. documenta 14 i Aten pågår 8 april – 16 juli 2017
