

Det hela kan tyckas klyschigt och överflödigt vid första anblicken, men bedömt utifrån de traditioner som influerar Kambalus konstnärskap, känns tilltaget alldeles nödvändigt. För även om Kambalu är starkt förankrad i västerländsk konsthistoria, hämtar han lika mycket från den egna bakgrunden i Chichewafolkets Nyau-kultur – en månghundraårig performativ tradition som sammanför ett trossystem med dans, sång och skådespeleri. I Nyau-kulturen tycks konceptet om lek och skådespel höra samman och ingå i samhällets livsåskådning. Följaktligen är det också en central utgångspunkt i Kambalus konst. Tydligast framträder detta i hans Nyau-stumfilmer och de av konstnären själv uppdiktade tio regler som definierar produktionen och slutresultatet. Korta, knappt en-minut långa videoklipp i svartvit eller sepia, där redigeringen följer stumfilmens estetik och skådespeleriet är platsspecifikt, spontant och lekfullt.

Inte minst klippningen, som Kambalu tillämpar helt efter sina regler för Nyau Cinema, bidrar till att höja videoverkens komiska och särpräglade inslag. I The Prospector (2016), Calvary (2016) och The Lizard (2015) har en och samma handling eller två olika rörelser redigerats ihop så de upprepas gång på gång under videoverkens hela längd. Det är som att se Muybridges senare rörelsefotografier i ultrarapid. Min favorit är ändå I cross a photograph (2016), som till en början visar en till synes stillbild av det kaliforniska landskapet, men vid mitten av filmen ser man skuggan av konstnären uppenbara sig vid bildens ena hörn och sedan hela hans gestalt bokstavligen genomkorsa bildens hela bredd. Ordleken vis à vis bilderna saknas inte i Kambalus filmer och konst.

Gabriela López
Foto: Galerie Nordenhake, Hudiksvallsgatan 8. Utställningen pågår 13 januari – 18 februari 2017


















