Tunna svarta linjer mot en vit bakgrund rör sig, kolliderar och sammansmälter i olika mönster snabbt och ryckigt till rytmen av ett hallucinatoriskt musikstycke. Motiven som formas och upplöses avbildar ornamentik och symboler som hör till de tre monoteistiska världsreligionerna – judendomen, kristendomen och islam. Det är hypnotiskt, grafiskt rent och vackert. God is design (2005), en animation av Adel Abdessemed, är det första konstverket man möter i utställningsprojektet The New Human, vars tredje och avslutande del visas på Moderna Museet Stockholm. Den aktuella utställningen utgör en komprimerad version av de två tidigare delar som producerats av och visats på museets filial i Malmö.
The New Human tar sig an frågan om människans förändrade livsvillkor under de knappt sexton år som passerat sedan millennieskiftet. Utställningens curator Joa Ljungberg har låtit film- och videokonsten från 15 medverkande konstnärer vara det enda medium som förmedlar vår samtid. Det är ett intelligent val. Mediet i sig har en omedelbarhet som understryker väl hur snabbt saker och ting har fortlöpt. Video tycks också ha fått en sorts renässans, inte minst genom alla dessa enskilda ”filmamatörer” som är med om att skapa och vidarebefordra våra dagars omvälvande händelser. Och det är en hel del företeelser och skeenden som redan färgat och märkt det nya årtusendet. Migration, utanförskap och diskriminering, extremism och fanatism, återetablering av nationalistiska rörelser i Sverige och Europa. Allt parallellt med en utökad digitalisering och en accelererad teknisk utveckling.
Mot denna bakgrund kan Abdessemeds verk också tolkas som en symbolisk karta över godtyckliga geopolitiska utvecklingar som sträcker sig längre bak i historien än utställningens tidsavgränsning. I Tomáš Rafas Refugees on their way to Europe (2015) får en brutalt förändrad geopolitik istället en högst konkret och mänsklig form. I hans foto- och filmsvit dokumenteras på nära håll hanteringen av flyktingarna i Östeuropa förra året. Materialet är omfattande där ihoploopade filmsekvenser och stillbilder presenteras på ett stort antal skärmar, med ett starkt journalistiskt uttryckt. Effekten blir överväldigande, vilket nog är intentionen, men också fragmentarisk och ibland upprepande. Jag blir till slut utmattad och avtrubbad, och kan inte låta bli att tänka att Rafas skildring inte nämnvärt skiljer sig från vad medieflödena redan matat oss med.
The New Human visar också andra sidor av mänskligheten, men som hör till en virtuell verklighet. Det är alternativa livsstilar och andra sätt att förverkliga sig själv, ja, även sexuellt. Som i Frances Starks animerade långfilm My best thing (2011), där konstnärens samtal och virtuella sex med unga män via en videochatt överförs till spelfilm med hjälp av sajten Xtranormal. I videon förvandlas dock de chattande aktörerna till stela, kantiga Lego-liknande dockor med datoriserade röster. Kopplingen mellan det språkliga och det visuella blir så inkompatibel att det hela blir riktigt komiskt. Förutom mångfalden av relationer och de virtuella jag som internet öppnat för, aktualiserar verket relationen mellan språk och bild för att skapa ”mening”.
Engelske konstnären Ed Atkins (överst) har en snarlik utgångspunkt. Han fascineras av hur audiovisuella effekter i reklam- och spelindustrin och givna funktioner i sociala medier har styrt oss till nya sätt att tänka och interagera med varandra. Om Starks verk andas low-tech, är Atkins Even pricks (2013) en uppvisning i high-definition video och surroundljud. Med svulstiga men helt meningslösa textrader och en verklighetstrogen animerad apa som pratar med sig själv – kanske en allegori över oss själva ute i etern. Och så en animation av ”tummen upp”, detta tecken som återupplivats från dess påstådda förflutna till gagn för miljontals människor.
The New Human saknar självklart inte visionen om en bättre version av oss själva. Daria Martin presenterar en nära förestående verklighet. I hennes Soft Materials (2004) lär sig både människor och maskiner av varandra när två dansare interagerar med robotar. Robotarna är konstruerade med en förkroppsligad artificiell intelligens som inte bara återskapar mänskligt tänkande utan även vår rörelseförmåga och perception. Så medan forskarna skaffar sig större insikt om människan utvecklas robotarna alltmer människoliknande. Det är ett givande och tagande. Frågan är bara: vem får mest i slutändan?
Kerstin Hamiltons Zero point energy (2016) har ett mer poetiskt, om än kusligare angreppssätt. I ett laboratorium för nanoforskning rör sig forskarna till en koreografi av långsamma steg och minimala rörelser för att inte framkalla oönskad energi som kan förstöra det pågående arbetet. Här står människan, kontrollerad och begränsad, i vetenskapens tjänst samtidigt som nanotekniken innebär löften om människan som både skapare och skapad av teknologi. Om dessa föreställningar kan leda till den nya människan återstår att se. Jag sätter än så länge min tillit till Homo sapiens sapiens, som Santiago Mostyn också verkar göra i Delay (2014).
The New Human lyckas ringa in några viktiga företeelser från vårt relativt nya millennium med både humor och djupt allvar. Det gör projektet till en högaktuell utställning och en välbehövlig satsning på videokonst. En invändning är dock att urvalet av konstnärer tyvärr, som oftast i svensk utställningsproduktion, endast hämtats från en mindre del av norra hemisfären. Jag undrar hur mycket det handlar om tidsbrist för curatorisk research och brist på historisk distans. Konstnärernas ämnesintressen må vara illustrativa men är knappast representativa för en hel världs erfarenhet efter år 2000. Det blir en bristfällig historieskrivning med tyngd på en västeuropeisk (och svensk) syn på och tolkning av ”vår samtid” och ”en föränderlig värld”. I The New Human förblir världen söder om ekvatorn osynlig. Finns verkligen ingenting av global betydelse från den fronten? Västerländsk hegemoni håller ett fast grepp om kunskapsproduktionen. Jag ser fram emot nästa uppdaterade version av projektet.
Gabriela López
Foto: Moderna Museet, Skeppsholmen. Utställningen pågår 21 maj 2016 – 5 mars 2017
