Yayoi Kusamas konst är sådan som beskrivs i superlativer och kvantiteter, hon är den ”mest uppmärksammade konstnären” som gör ”1000 målningar” som består av ett ”oändligt antal prickar”, osv. Och helt klart ger utställningen ”I oändligheten” valuta för pengarna i den upplevelseturism som museer är en del av, och som tar sig tydligast uttryck på sommaren.
Berättelsen om Kusamas konstnärskap är så stark att varje försök att sätta fingret på vad hennes arbete betyder, också måste handla om institutioners och kritikers sätt att reproducera beskrivningar av den. För att förstå fenomenet Yayoi Kusama kan man ta hjälp av konsthistorikern Griselda Pollock. I texten ”Three Thoughts On Femininity, Creativity and Elapsed Time” (Parkett, vol 59, 2000) pekar hon ut några könade tendenser i berättelsen om Kusama, som t.ex. att barndomstraumat beskrivs som fundamentet i hennes drift att söka oändligheten genom att göra prickar. Är den kvinnliga konstnären en stor bäbis? Ett annat exempel är att hennes verkliga genombrott skett vid väldigt hög ålder, i likhet med andra kvinnliga konstnärer som t.ex. Louise Bourgeois.
Konstnären svarar med att hon är psykiskt sjuk och behöver denna akt för att undkomma lidandet. På så sätt återkommer nihilismen även i hur den mentala hälsan estetiseras och presenteras som den allvarliga underton som legitimerar verken i konstrummet. I intervjuer kan Kusama lägga till att hon hoppas förmedla budskap om världsfred, ungefär. Ingenstans görs någon ansats att varken närmre tala om kategorin ”psykisk sjukdom” eller att diskutera det i relation till den extremt produktiva fabrik som konstnären ifråga är.
Utställningen på Skeppsholmen framställer inte Kusama som särling, tack och lov, utan försöker istället visa på hennes sammanhang och omgivande strömningar. Och hur hon både följer med och avviker från dessa. Slutsatsen blir att Kusama är en pedagogisk konsthistorisk tråd. Moderna museet i samarbete med ArkDes löper samtidigt linan ut i att göra en feel-good utställning, utan att helt bryta med föråldrade narrativ. Vilket också speglas i den förvirrade kritiken av utställningen. Där sker en förväxling mellan ”bra”, som i att den känns bra att se och vistas i, och ”bra” som i bra konst.
Maryam Fanni
Foto: Åsa Lundén, Moderna museet, Skeppsholmen. Utställningen pågår 10 juni – 11 september 2016