Kvinnan som bantat femtio kilo men tycker att hon förlorat sin identitet i och med den nya kroppen. Konstnären som tycker att grafik har förlorat sin rättmätiga status. Den kurdiske mannen som ska utvisas. TV-värdinnan som brevledes sextrakasserats. Kvinnan som erbjudits ”fettmassage” av en okänd man på gatan. De två männen som inte vill ha campare på sina ägor.
Många mikroberättelser– närmare bestämt 1444 stycken – pockar på uppmärksamhet i Magnus Bärtås De besvikna och förorättade (1994-2009). Verket kan ses i hans utställning The Strangest Stranger and Other Stories på Göteborgs Konsthall där både nyproducerade och äldre arbeten ingår. Utsagorna som hämtats från olika dagstidningar berättar om allt från navelskådande lyxproblem till grova övergrepp, i det senare fallet är de drabbade många gånger kvinnor, rasifierade och överviktiga. Efter att ha läst igenom ett hundratal av klagomålen som packats på varandra i en tidningsliknande publikation, framgår en oroväckande struktur. De lösryckta rubrikerna, som i detta fall kan analyseras mer distanserat då de fångats i ett koncentrat, tycks förutspå vågen av informationsmässigt överflöd som vi ser i det digitalt präglade livet i dag. Nu – i ännu högre utsträckning än när dessa artiklar publicerades – blandas stoff av olika tyngd i våra läsplattor, datorer och tidningar på ett svårhanterligt och säljande sensationellt sätt, samtidigt som missnöjesyttringarna allt oftare övergår i mobbing. En gigantisk installation med varje förorättad individs ansikte ackompanjerar textmaterialet och fladdrar från nålar på en långvägg. Porträtten ser ut som fantomlika masker och är utförda i stearin som har smälts och droppats på de specifika tidningssidorna, för att därigenom impregnera trycksvärtan och bilda kopior av varje enskild bild. Det är ett skrämmande vackert minnesmärke över människors varierande smärttrösklar där minsta beståndsdel utgör en relevant punkt i en vidsträckt karta av politisk vikt.
Den nya filmen The Strangest Stranger (2016) pågår i 72 minuter men är så uppslukande att tiden går väldigt fort. Bärtås har rest till Japan och följt Johnnie Walker, en karismatisk person som påstår sig vara den sista i ätten av japanska serfadiska judar. Verket tycks glida mellan upplösande fiktion och dokumentär fakta, vilket resulterar i att betraktaren lämnas i ett tillstånd av befriande villrådighet. Även här återkommer Bärtås till frågan om vem som äger rätten att skriva någons biografi. Den magiske realisten Haruki Murakami sägs ha utgått från Johnnie Walker när han skapade en kattmördande romanfigur i sin populära bok Kafka på stranden. I videon glider Murakamis beskrivning av Johnnie Walker in i honom själv – Walker går igenom en kris ungefär samtidigt som han under en resa möter den stora kärleken Kafka, som egentligen heter Pathie. Efter en tid i fångenskap, en rättegång och en flerårig separation, kan Johnnie och Kafka äntligen återförenas och de gifter sig i ett shintoistiskt tempel där det bjuds på överdådiga ceremonier och expressiv butoh-dans. Deras äktenskap överskrider många hinder: en japansk, vit man med judiska rötter träffar en svart, muslimsk yngling. En anomali som utmanar de normativa uppfattningarna om hur ett förhållande bör se ut. Homofobi, antisemitism, afrofobi, islamofobi – detta par verkar trotsa det mesta.
Utställningen innehåller mycket film. I Biografi (2012) tecknas en rörande presentation av konstnärens barndomskamrat Ola S. Svensson, som gick bort i AIDS allt för ung. Två skådespelare agerar likt den gamle vännen och spelar upp scener och hågkomster från Svenssons liv, vilket bidrar till ett skiftande och lite motsägelsefullt porträtt – för vem kan egentligen känna en person fullt ut?
I Who is…? (2003-05) får vi stifta bekantskap med tre människor som Bärtås träffat på resande fot. De introduceras i en serie videor där de når oss genom en späd barnröst som berättar om deras hemland, yrkesval och diverse karaktäristik såsom välstrukna skjortor eller ovanligt platta och stora fingertoppar. I mitt tycke är det utställningens ömmaste verk då det belyser den potentiella magin i vardagen och alla människors behov och rätt att synas. I detta anar man möjligheten till en intressant biografi över varje människa som någonsin funnits.
Hängningen i den stora salen där de besvikna ansiktena samsas med två textbaserade verk, vars bokstäver antingen broderats eller fogats samman i mosaiker av stearin, övertygar inte ögonblickligen. Rummet ekar tomt och ensligt, och jag tolkar till en början installationen som en snabb nödlösning. Men efter att ha betraktat hela utställningen, där karaktärerna och texterna ofta stångas mot rådande maktstrukturer, språkets begränsningar, livets förgänglighet och institutionens vita väggar tycker jag mig förstå vad Bärtås vill uppnå.
The Strangest Stranger and Other Stories förtjänar att ses i sin helhet och ges generöst med tid. Den pendlar mellan millimeterperspektiv och distanserade avstånd och laddas således med ett förbluffande djup. Det är en intressant utställning med litterära och politiska kvaliteter som aldrig blir trist instrumentell; dess kraft tycks ligga i dess nyanserade ombytlighet och känsla av oklarhet.
Sara Arvidsson
Foto: Magnus Bärtås. Göteborgs konsthall, Götaplatsen, Göteborg. Utställningen pågår 27 februari – 17 april 2016