Hur uppfattar jag verkligheten och var finns jag själv i den här världen? Jag ser ut över Umeå en gråmulen och snöslaskig eftermiddag från Bildmuseets översta våning och funderar på perception och världsbilder efter att ha vandrat genom våningsplanen där tre nya utställningar har öppnat. Inte omskakad men något fundersam över vad jag nyss har upplevt ser jag tre unga tjejer i färd med att ta en selfie med älven som bakgrund och konstaterar att deras perspektiv förefaller vara klart – de ställer sig själva i centrum.
De två översta planen rymmer utställningen ”Lumière” av den argentinske konstnären Julio Le Parc vars arbeten allt sedan 60-talet har iscensatt visuella upplevelser med hjälp av enkla material och hjälpmedel. Flertalet av de dryga tio verken i utställningen är från detta decennium och tidsandan känns genom kinetiska experiment, enkelhet, optiska illusioner och sakliga titlar. Jag bländas av de skimrande verken vars skugg- och ljusspel får de svarta rummen att omskapas och förvrängas utifrån min egen position. Det är lätt att förföras av ljuset men svårare att se bortom skuggorna där undersökningar av en ljuskällas möjligheter att skapa rumsligheter och vår förmåga att uppfatta desamma är centralt.
”The World was Flat” är titeln på den andra större utställningen och med detta kan man ana ett historiskt perspektiv på vår världsbild och våra uppfattningar om tid och rum. Men samtiden finns också här vilket tydliggörs inte minst genom titelns fortsättning i programbladet som lyder ”… now it’s round, and it will be a hologram.” Det är kuratorerna François Bucher och Lina Maria López, som sammanställt utställning där idé- och vetenskapshistoria löper som en röd tråd genom rummet. Ett verk av den i London verksamma ecuadorianska konstnären Manuella Ribadeneira utgör entré till utställningen i form av ett långbord uppdukat med verktyg och hjälpmedel som rör navigering, kartering och astronomi. Mäta och dokumentera, kartlägga och erövra, allt detta kräver sina instrument och genom att återskapa dessa från historiska källor formulerar Ribadeneira en mental karta över vår förmåga att abstrahera verkligheten och samtidigt göra den till vår egen.
Videoinstallationen ”Parallell” av Harun Farocki visar hur tv-spelens bildspråk har utvecklats ur såväl teknisk som estetisk synvinkel och bjuder på en pedagogisk genomgång från 70-talets enkla digitala figurer och världar till dagens betydligt mer verklighetstrogna. ”Parallell” blir ett synliggörande av interaktionen mellan oss och tekniken över tid. Kartorna tar form i Benoit Pyse verk ”Föränderlig geografi” där Paris och Mexico Citys gatunät har skurits ut i stora löv som i montern är torra och spröda. De sköra kartbladen bildar en metafor över stadens styrkor och svagheter, möjligheter och problem men också över hur naturen har transformerats till kultur.
I mellanrummet, på våningsplanet mellan dessa två större utställningar, finns den syriska konstnären Nisrine Boukharis installation ”Wanderism is a State of Mind”. Jag tar av mig skorna, går in på de röda mattorna och läser de utspridda A4- arken med textfragment och bygger min egen berättelse. Den tar form liksom de tunna linjerna som dras alternativt försvinner på huden i videoverket på väggen. Ett skrivbord utgör fokus och känslan av att befinna sig i ett rum som hastigt övergivits är stark. Det infinner sig en stark lust av att bryta skrivbordsfriden för att sortera, söka ledtrådar och bygga ihop en mänsklig närvaro. Men jag fortsätter vara ensam i rummet som lyser av någon annans frånvaro.
Det är tre starka utställningar som sinsemellan är av olika natur – från traditionellt fokus på en konstnärs verk via en installation som gestaltar ett mentalt tillstånd till en samlingsutställning där konst och vetenskap sammanförs. Frågan som förenar de fyra våningsplanen rör såväl min egen plats i rummet som mänsklighetens plats på jorden. Därmed känns innehållet utomordentligt aktuellt.
Katrin Sten
Foto: Bildmuseet. Östra strandgatan 30 B, Umeå
Utställningarna pågår 22 november 2015 – 27 mars 2016 (Julio Le Parc till 17 april)
