När Fotografiska i fjol lanserade den första upplagan av sin höstsalong var den uttalade ambitionen att skapa en fotografins motsvarighet till Liljevalchs sanslöst populära vårsalong. Det lyckades på flera sätt. Med 60 000 besökare visade man att formatet fungerade också här, och för de oetablerade fotografer som passerade juryns nålsöga var det självfallet roligt att få en möjlighet att surfa på Fotografiskas publikfriande stjärnparad och nå en så stor publik. Men man plockade tyvärr också upp ojämnheten som gör Liljevalchs vårfest till en notoriskt opålitlig utställning. Trots 40 000 inlämnade bilder blev Fotografiskas första höstsalong inte särskilt upplyftande. Osjälvständigt och blekt, kunde ha varit en sammanfattning. Mest minnesvärt blev upphovsrättsbråket som ledde till att fotografen Olov Tengby-Frisk blev tvungen att retuschera sin bild av en onanist framför ett fotografi av Carola – för övrigt en av utställningens roligare bilder.
Höstsalongen 2015 är emellertid en bättre och framförallt jämnare utställning än sin föregångare. Salongsformatets inbyggda nyckfullhet är en del av förklaringen, men inte hela. Fotografiska har också medvetet strävat efter en bättre helhet genom att låta den sju personer starka juryn handplocka och bjuda in var sin favorit. En god idé, visar det sig. De handplockade fotograferna, som alltså utgör närmare en fjärdedel av salongens totalt 31 deltagare, bidrar med en stadga som helheten behöver. Visst finns det precis som i fjol fortfarande ett myller av intryck från tongivande fotografer som Lars Tunbjörk, Anna Clarén och Annika von Hausswolff, och förstås treenigheten Strömholm-Petersen-Engström, där graden av självständighet varierar, men det är ju inte odelat negativt. En salong ska ju också släppa fram kart och löften, och i bästa fall ge en känsla av god återväxt.
Höstsalongen 2015 domineras av en känsla av förlust. Mörkret tar betydligt mer plats än ljuset, och då syftar jag inte bara på Fotografiskas murriga rum. Julian Birbrajer visar exempelvis en tajt bildserie av röda gravstensliknande objekt. Lina Svenssons Under liljekonvaljer handlar om plötslig saknad och presenterar skirt ljussatta rum som alldeles nyss var fulla av liv. Bezav Mahmod dokumenterar ett flyktingläger i Irak. För att bara nämna tre fotografer som sysslar med teman som tangerar död och krig. Andreas Dahls återskapade minnen av en tuff barndom fylld av mobbing är ytterligare ett exempel på ett tungt stoff som fått en effektiv gestaltning.
En mer svävande nästan nostalgisk frånvaro dyker också upp hos flera fotografer. Stefan Holms svartvita serie Midsommardans med Stardust har en nostalgisk kärna men kontrasterar i övrigt med utställningens tunga grundstämning och är något av en orgie i glad fylla och tokroliga poser. Ett välkommet brott mot ordningen.
Att gå på salong är ofrånkomligen att söka personliga favoriter. En fotograf som utmärker sig är Peggy Anderson som med The Morning Dip gör en självständig blinkning till Annika Karlsson Rixon. Serien består av en grupp porträtt där människor i skånska Torekov poserar i sina morgonrockar, antingen före eller precis efter det morgondopp titeln antyder. Raka, frontala bilder av människor i helfigur mot en bakgrund av hav och himmel, och med ett grandiost ljus. Det låter inte särskilt spännande. Men konceptet är stringent och väl genomfört. Dessutom är den täta hängningen som samlar alla bilder till ett tydligt block väldigt lyckad.
Det vore möjligen en överdrift att påstå att Höstsalongen 2015 är ett omistligt utropstecken. Men som salong betraktad är den mer än acceptabel och har resulterat i en fullt fungerande utställning som inkluderar åtminstone några namn som vi sannolikt kommer att möta igen.
Sebastian Johans
Foto: Fotografiska. Stadsgårdshamnen 22, Stockholm. Utställningen pågår 18 september –22 november 2015
