En rundvandring genom Olafur Eliassons Verklighetsmaskiner är ungefär som att bevittna en sekulär skapelseberättelse. Den spektakulära och påfallande elegant installerade utställningen innehåller nästan alla av de fyra elementen. Jord representeras av en konstruerad sandstorm och en vägg av vitmossa, luft visualiseras genom en hängande fläkt som roterar av rörelsen i de egna fläktbladen och vatten finns där bokstavligen i form av ett vattenfall och en fontän. Den enda av de grundläggande principerna som inte ställs ut på Moderna är eld. Förhoppningsvis kommer vi besökare bidra med lite glöd genom vår inlevelse i verken. Eliassons konst är gjord för en stor publik och kräver ofta att vi interagerar för att den riktigt ska komma till sin rätt. En stor del av upplevelsen går ut på att iaktta medbesökarnas reaktioner. Eliasson konst är i grunden kollektiv mer än individuell, mer officiell än privat. När jag lämnas ensam i de stora rumsinstallationerna blir effekten av dem mer platt och endimensionell.
Verken har ett moment av överraskning inbyggda i sig. En förvirrande fas föregår insikten i hur de är konstruerade. Eliasson döljer inte verkens utformning, tvärtom redovisar han öppet hur effekten skapas. Illusionen uteblir, så att säga, samtidigt som den är högst närvarande. Genom finurliga trick framkallar Eliasson ständigt undersköna regnbågar och lockande färgblandningar, skuggor och uppochnervända världar.
Men Eliassons lek med synvillor undslipper på något sätt närmare granskning. Objekten är ofta mycket stora men deras verkan är i grunden efemär. Likt exklusiva såpbubblor spricker minnet av de tidigare verken när jag i utställningen står inför ett nytt. Det är den stora paradoxen i hans konst, och som egentligen borde vara ganska problematisk. För ingen vill väl skapa bilder som enbart bländar? Men för att kunna uppskatta Eliassons konst får man nog tänka över vilka förväntningar man har på ett konstverk. Jag tror att hans arbeten först och främst handlar om upplevelse och visuell innovation, och inte lika mycket om reflektion.
Eller kan det vara så att hans konst egentligen inte behöver tolkas? Utövar den ett så direkt inflytande på sinnena att den letar sig förbi vårt tänkande? Eliassons konst berör, och rör sig på, en raffinerat primitiv nivå av vår perception. Den väcker en barnslig nyfikenhet och upptäckarglädje som vi kan bejaka eller ta avstånd från. När jag läser intervjun i den kommande katalogen, och efter att ha lyssnat på samtalet mellan Eliasson och den amerikanske filosofen Timothy Morton i samband med vernissagen, framstår konstobjekten närmast som ett slags filosofiska förslag. De försöker ”återspegla en känsla man har men ännu inte är helt medveten om”, för att tala med Eliasson själv.
Det mest oväntade verket för mig – och vars gåtfulla effekt jag fortfarande bär med mig i minnet – är ett av utställningens minsta. Aldrig hade jag föreställt mig att få se något liknande. Och verket går dessutom utmärkt att betrakta på egen hand. Big Bang Fountain (2014) är en liten fontän som befinner sig i ett mörklagt rum vid sidan av utställningens genomgångsstråk. Väggarna är klädda med tungt sammetstyg och man kommer in till springbrunnen från baksidan. Så här förvarar och visar man en verklig dyrgrip.
Ett stroboskopiskt ljus belyser den pumpande vattenstrålen när den befinner sig som högst. Genom intensiteten i det blinkande skenet framstår vattnet som fryst. Strålen ändrar form varje gång den lyses upp, och ser ut som ett objekt eller ett fotografi. Jag hör hur vattnet fortsätter porla i mörkret, men ljudet tycks inte ha något samband med det jag ser. Det märkliga händer att verket utför en total klyvning mellan olika skikt i min upplevelse av verkligheten. Tänk, det fanns plats för lite gammal hederlig magi ändå.
Magnus Bons
Foto: Moderna Museet. Skeppsholmen, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 3 oktober 2015 – 17 januari 2016
