Diabildsprojektorn matar ständigt fram nya bilder. Likt en evighetsmaskin tickar den på där den står för sig själv i ett av de mindre rummen på konsthallen Röda Sten. Karusellmagasinet är fullmatat, men alla diabilder visar samma motiv. Om och om igen återuppstår det undersköna fotografiet av en solnedgång över Medelhavet. Vi ser ett lastfartyg som rör sig ut genom bukten på väg mot horisonten. Men trots att det är identiska bilder som upprepas, är de samtidigt olika varandra. Bilderna är perforerade och för varje ny bild har ytterligare ett hål stansats genom ytan. Allt som allt rör det sig om åttio bilder, så till slut tar hålen över och blir bildernas motiv. Ett enkelt grepp kan tyckas, men kanske just därför ett som skickar ut desto mer oroande samtida signaler. Medelhavets vatten har ju endast en betydelseriktning för tillfället.
Runo Lagomarsinos mycket suggestiva bildspel Sea Grammar (2015) arbetar med små och enkla medel. Bilden av den ensamma båten nöter sig in. Den gammalmodiga tekniken – som i och för sig länge varit högsta mode inom samtidskonsten – gör också sitt till och ger bildströmmen en omedelbar materiell känsla. Diabildernas perforering blir i uppförstoring påtagligt närvarande. Lagomarsino är även representerad med en svit spröda verk på papper som hänger i grupper. På de solblekta arken skymtar nästan oläsliga textfragment, från en spansk människorättsorganisation enligt katalogen. Orden är framkallade genom urklippta bokstäver som lagts på pappren som sedan har exponerats för solen vid Medelhavet.
Lagomarsino nämner aldrig flyktingkrisen vid namn, utan använder materialets egen förmåga att suga upp en dagsaktuell politisk situation. Det gör effekten av hans gestaltning tydligare – och mångtydigare – och blir på så sätt ett av de mest minnesvärda konstverken från årets upplaga av Göteborgs Internationella Konstbiennal (GIBCA).
Curatorn Elvira Dyangani Ose har under titeln A story within a story samlat verk av ett trettiotal internationellt verksamma konstnärer till en både spretig och likriktad utställning, samtidigt personlig och allmän i tonen. Dyangani Ose, som närmast ansvarat för inköpen av afrikansk konst vid Tate Modern, har sökt efter verk som bjuder in betraktaren i tolkningen. (Vilket verk gör inte det, kan man fråga sig?) Hur som helst, här refererar hon till Umbertos Ecos idé om ”det öppna verket”, en sedan länge välbekant ståndpunkt, och som även uttalats av fler än honom. Men Dyangani Ose använder den specifikt för konstverk som är involverade i historieskrivning, och som försöker komplettera det gängse sättet att tänka kring historiska processer. Historien skrivs ständigt om genom ny kunskap – det finns så att säga en historia inom varje historia – men av vem och för vilket syfte? Frågor som dessa menar Dyangani Ose att verken på utställningen ställer.
Och det gör väl de flesta av dem också, på ett ganska direkt sätt. Det tillbakablickande perspektivet breder ut sig på de olika platserna där biennalen pågår. Det är ett välbekant landskap av samtidskonst som breder ut sig, huvudsakligen med konceptuella metoder och i etablerade tekniker som fotografiska dokumentet, arkivlådor och videofilmer. Här finns många svartvita foton från olika självständighetsrörelser i Afrika och Asien, från festligheter i Titos Jugoslavien och ett helt arkiv av sorterade familjebilder.
Flera intresseväckande historier vecklas ut framför våra ögon; Arvo Leo visar en fängslande skildring av Pudlo Pudlat, en inuitisk jägare som blev konstnär. I naiva bilder gjorda med tuschpennor tecknar han allt mer fantasifullt utflippade scener från livet i norr. Coco Fusco deltar med en tät och poetisk film om en kubansk poet som skriver till Castro och ber om ökad demokrati. Simon Sterling stiligt gestaltade film om en åldrande mexikansk dansare tar hela rummet i besittning. I dialog med den modernistiska arkitekturen där filmen utspelar sig låter Sterling Pilar Pellicer inta positioner som finns bevarade i fotografier från platsen från 1950-talet.
Utöver Lagomarsino finns fem svenska konstnärer i biennalen; deras fyra verk har påtagliga likheter till form och innehåll. Åtminstone uppstår dem när de hamnar nära varandra som här, och det finns möjlighet till direkta jämförelser. Esther Shalev-Gerz och Petra Bauer & Rebecka Thor utvecklar i sina respektive verk ett närgånget betraktande av enskilda bilder. Shalev-Gerz kring konstverk som avbildar arbetare och Bauer & Thor kring fotografier från en resa som en socialistisk kvinnogrupp gjorde i Sovjet på 1920-talet. Båda verken präglas av en eftertänksam form och en stark inlevelse med materialet. Trots deras konceptuellt snustorra presentation.
Även Anna Lundhs och Sara Jordenös respektive videofilmer präglas av en politisk korrekt framställning och tematik, något som väl gäller för verken på biennalen i stort. Båda arbetar på olika sätt med en tudelning av sin berättelse och lyckas skaka liv i väletablerade genrer. Jordenö kombinerar filmbilder på en skärm med text på den andra, i en både allvarlig och smått skruvad berättelse om en fabriksnedläggning på orten där hon kommer ifrån. Lundh sammanför egna inspelningar från Occupy-rörelsens demonstrationer med Öyvind Fahlströms film Revolution Now från 1968. Med häpnadsväckande stora överensstämmelser. Det är nästan komiskt att bevittna hur samma scener utspelar sig trots ett mellanrum på nästan femtio år.
Har vi egentligen har lärt oss något av historien? Det är väl den första slutsatsen man kan dra efter ett besök på årets Göteborgsbiennal. Visst kastar många av verken ljus över något väsentligt som annars skulle fallit i glömska. Och det i flera fall på engagerande sätt. Men temat kring historieskrivning upplever jag ändå som alltför bokstavligt gestaltat. Jag saknar ett perspektiv som blickar framåt.
Magnus Bons
Foto: GIBCA. Utställningen pågår 12 september – 22 november 2015
