Isländske Hreinn Friðfinnsson är en av Galerie Nordenhakes verkliga veteraner. Han ställd ut hos galleriet första gången 1989, och räknas som en av grundarna – kanske till och med Grundaren med stor begynnelsebokstav – av den isländska konceptualismen, som växte fram som en reaktion mot 60-talets abstrakta expressionism. Den isländska formen av konceptuell konst ifrågasätter – som all annan form av konceptualism – de vedertagna sätten att betrakta konsten och världen, men den lägger ytterligare dimensioner till en genre som annars lätt blir lite blodfattig. Hos islänningarna finns såväl humor som en stark naturkänsla, framsprungen ur mötet mellan samtida konstnärliga uttryck och det uråldriga isländska landskapet. Ibland blir anslaget närmast stramt lyriskt, ungefär som det tonläge man brukar förknippa den isländska ordkonsten med.
Konstnärskollegan Sigurdur Guðmundsson har vid ett tillfälle beskrivit Hreinn Friðfinnssons konst som ”ren poesi”. Det kan nog stämma, med tillägget att det är en poesi med bägge fötterna på jorden som det handlar om. I Friðfinnssons värld kan allt bli konst, eller rättare sagt allt är redan konst beroende på hur man betraktar omvärlden. Somliga kanske känner sig provocerade av att damm, skuggor och gravitationen själv kan ”förädlas” till konst, men i sällskap med Friðfinnsson är allt möjligt. Ytligt sett förefaller det som om han befinner sig i en magisk värld, belägen ganska nära animismen. Spindelväv som ramas in direkt på väggen blir efter en stunds betraktade bärare av en mystisk energi och en grupp guldpläterade hyllor som klättrar upp utmed väggen närmast inbjuder oss att delta i en hemlig rit. Tillvarons mysterium röjs i de allra minsta detaljerna.
Men förmodligen är det helt fel att skriva in Friðfinnsson i en metafysisk kontext. ”What you see is what you get” är en devis som passar särdeles väl in på hela hans konstnärskap. Kärnan i de vardagliga mysterier han frambringar har snarare att göra med det faktum att Friðfinnsson ständigt återvänder till tidigare perioder och enskilda verk i det egna konstnärskapet. 1974 lät han uppföra ett ut-och-invänt hus på ett avlägset ställe i den isländska vildmarken, inspirerad av en excentrisk landsmans vision. Såväl tapeter som tavlor på väggarna var vända utåt mot världen, och huset kan således sägas innehålla allt utom sig självt. Huset återkommer även i den nya utställningen, bland annat i form av en optisk synvilla. Den konkreta historien antar på en och samma gång skepnader av fakta och fiktion, oklart var gränsen mellan de bägge går.
Så är det nästan alltid med Friðfinnssons utställningar. Konstnären spankulerar omkring i sin trädgård och påtar i gamla växtbäddar. Ibland hittar han intakta föremål, andra gånger smälter fragment från olika tider och stilar samman till nya helheter. Alltid finns samma karga känsla av livsnödvändighet och inte logik närvarande. Visst kan en stressad nutidsmänniska reta sig på den närmast banala enkelheten i Friðfinnssons verk, men då har man missat hela poängen med dem. De finns där för att påminna oss om att det alltid existerar andra sätt att se och uppleva världen omkring oss. För när alla tolkningsförsök slår slint återstår bara att försjunka i begrundan över det som inte kan reduceras till något annat än sig självt.
Adress: Hudiksvallsgatan 8, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 26/2 – 2/4
Anders Olofsson (text), Galerie Nordenhake (foto)