På Moderna museets stora utställning I Have Been to Hell and Back över Louise Bourgeois livsverk finns en mängd mjuka kroppar i textil. De ligger i montrar, ensamma eller i grupp, bredvid eller ovanpå varandra, ibland ömt omslingrade. De hänger upp och ner, som döda köttstycken, eller ruvar under hotande knivar. Deras kroppar bär på ränder från tygets mönster, munnarna är öppna som för att skrika ljudlöst, eller kanske snarare för att andas. De lever ett inåtvänt liv, liksom nedsänkta i en ändlös sömn. Deras textila hud är lappad, ibland till och med avskavd och med stoppningen blottad. Kanske har tyget aldrig kommit på plats. Figurerna framstår som vrängda ut och in, dömda till exponering. Aggression och kontemplation är ytterligheterna som de pendlar mellan.
I motsats till dessa ömtåliga gosekroppar blir Bourgeois hårda gjutna gestalter i stål eller blankt aluminium mer motståndskraftiga mot våra blickar. De hänger i trådar, vrider sig runt sig själva och beskriver sin egen spiralform. Kroppar finns överallt i denna generöst gestaltade utställning. Ibland är de personifierade som hus eller byggnader. Ibland kvarstår endast rundade former, som kroppskuddar, bröst eller ollon glidande mellan könens beteckningar. Här visas tunga hängande bihang eller lätta fragment av frökapslar eller blad – hos Bourgeois anknyter och associeras människoformen ofta vidare till naturens strukturer.
På Moderna leds besökaren in i en labyrintartad konstruktion som ömsom öppnar och sluter sig. Det är en lyckad arkitektur med både avskilda och allmänna ytor. Utställningen är indelad i nio rumsligheter, och i skärningspunkterna mellan finns stora utsågade gluggar som ger en god överblick över de hundratalet utställda verken. Varje rum är tematiskt hållet och bär namn som ”ensamhet”, ”bräcklighet”, ”ta och ge”, ”trauma”, ”balans”. Som betraktare behöver man kanske inte fokusera alltför mycket på begreppen, även om de onekligen träffar viktiga beståndsdelar i Bourgeois konst. Hennes stora återkommande teman – livet och döden, sexualiteten, tiden, manligt och kvinnligt – ger sig tillkänna oavsett vilka etiketter som sätts på dem. Uttrycket i konstverken är så överväldigande, starkt och innerligt att det egentligen av ren instinkt träder över alla beteckningar.
Behållningen med museets tematiska indelning är att den bryter upp den inarbetade kronologi som brukar prägla retrospektiva utställningar. Även om man här inleder med Bourgeois tidigaste teckningar och gouacher får vi inte en sammanhållen berättelse från början till slut – tack och lov. Genom curator Iris Müller-Westermanns lyhörda urval presenteras ett antal koncentrerade verkgrupper som vart och ett lägger en bit till förståelsen av Bourgeois konstnärliga bredd. Över hundra verk ingår i utställningen – varav ett trettiotal tidigare aldrig visats offentligt – och de sträcker sig över en period på 70 år. Det tidigaste gjorde hon på 1930-talet och de senaste är från 2009, bara ett år innan Bourgeois avlider nästan hundra år gammal.
Att utställningen innehåller många okända verk är naturligtvis en smärre sensation i sig, men det betyder inte att man här presenterar en ny och tidigare outforskad sida av konstnärskapet. Även om jag personligen inte sett många av hennes större utställningar har jag tagit del av ett stort antal av verken genom böcker och kataloger, och det mesta är sig likt. Vad om däremot inte betonas i utställningen är den kanske alltför välbekanta historien om Bourgeois egen familjesituation. Sveket från den otrogne fadern blir till en traumatiserande urscen som orsakar långa terapisessioner, men är också en utgångspunkt för skapandet. Müller-Westermann går kort in på händelserna i katalogen, medan själva utställningen istället presenterar en avklarnad bild av en konst som rör sig mot det allmänmänskliga. Det är befriande och visar på en väg som går att följa vidare.
Det är med en gång tydligt hur starkt Bourgeois konst präglas av en materiell medvetenhet. Oberoende av teknik och oavhängigt verkens storlek drabbas jag av materialens förföriska uttryckskraft. Ett genomgående drag är den fysiska beröringen, handens överföring mellan idé och material. Den är påtaglig oavsett hur verken har skapats – det är till exempel svårt att tänka sig att hon åtminstone inte till de senare figurerna i textil skulle haft en hjälpande hand.
I utställningen finns små delikata gouacher i rött och rosa, både abstraherade former och föreställande bilder. Dessa oansenliga papperslappar upplever jag har samma tyngd som de större skulpturerna i marmor eller trä. Här tycks alla storleksförhållanden och andra måttstockar vara upplösta. Vart och av verken befinner sig i sitt eget inre utrymme som det har obegränsat förfogande över. De existerar som självständiga gestalter men ändå i en märkligt tidlös gemenskap.
En tyngdpunkt ligger på Bourgeois sena verk som har en sammanfattande karaktär, och ofta fokuserar på tidens gång. I stora bildsviter med sammanslingrade händer, trådar eller livsnerver finns rörande dokument om mänsklig intimitet. Färgen är här genomgående blodröd och kropparna endast antydda i utspädda nyanser. Det är inte alla konstnärer som skulle komma undan med vad som stundtals gränsar till det övertydliga, men för Bourgeois är det inget problem. Hon har genuina rottrådar till ett direkt och primitivt symbolspråk.
Men ibland kan en enkel teckning, textad i rött och svart bläck, vara en tillräcklig gest. Med pedagogisk och poetisk rättframhet skriver Bourgeois ner fem livsfrågor som vi väl alla söker svaren på – who, where, when, why, what?
Adress: Exercisplan, Skeppsholmen, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 14/2 – 17/5
Magnus Bons (text), Christopher Burke (foto)
