Som fast mellan två verkligheter hänger en man, med rullande ögonvitor, ut från midjan ur den vita väggen uppe vid taket. På insidan av det rum där Tori Wrånes performance ”Your next vacation is calling” utspelar sig är hans sprattlande ben ett genomgående inslag. Hans prekära situation ger en fingervisning om vad som väntar.
Kubens innerväggar är täckta med klumpar av färg i olika kulörer, två soffor som har krupit upp från golvet för att finna sin placering längre upp på väggen är målade med färg och från rep i taket hänger stora stenformade säckar som även de har fått sig en skvätt från penseln. En stark doft av målarfärg förstärker känslan av att befinna sig mitt i en färgsprakande abstrakt målning.
Plötsligt hörs ljudet av stampande fötter. I en avsides mörk korridor står en grupp ljusskygga varelser och värmer upp i trappan. Som på en given signal springer de ut i rummet och ställer sig i en symmetrisk konstellation och utstöter upprepande samma läte. Det är upptakten på en rad monotona rörelser som starkt påminner om gymnastiska övningar.
I sin vilsna och lite tilltufsade uppsyn påminner varelserna om robotar eller levande döda. Alla har sin egen utstyrsel och färgsättning som gör att de på olika sätt smälter in i konstverket. Ibland sitter de och tittar avtrubbat framför sig eller vrider huvudet monotont fram och tillbaka, omedvetna om vad som sker omkring dem, bara för att sekunden senare plötsligt börja göra armhävningar eller någon annan styrketräningsliknande rörelse. Flera av dem bär ryggsäck.
Efter att huvudpersonen i dramat, det vill säga Tori Wrånes egen karismatiska karaktär, gjort sin närvaro synlig i rummet blir maktförhållandena med tiden allt tydligare. Det är enbart hon som har tillträde till rummets enda gymredskap, ett färgindränkt löparband. Hennes upphöjda position blir som tydligast när hon liggande i en soffa som sticker ut från väggen högt ovanför varelserna på golvet håller ett tal i sjungande form som är vackert men, åtminstone i mina öron, totalt obegripligt. Precis som i ett ofrivilligt maktförhållande finns det ingen mottagare, ingen lyssnare. Kommunikationen är bruten, budskapet går inte fram utan försvinner ut i luften ovanför människornas huvuden.
I en scen sitter de förtryckta varelserna, som inte tycks ha särskilt stort handlingsutrymme i sina liv, på golvet och tittar tomt framför sig medan vinden viner från högtalarna. Tankarna går till Harry Martinssons rymdepos ”Aniara”. Övergivna på fjället eller i rymden spelar mindre roll, det är samma existentiella öken som visualiseras. Flera gånger dyker frasen ”Det är synd om människorna” upp i mitt huvud. Detta trots att Tori Wrånes postmodernistiska konstperformance, som går i loop men med små förskjutningar, inte har särskilt mycket gemensamt med August Strindbergs ”Ett drömspel”. En mer given teaterreferens är då snarare Samuel Becket och den absurda teatern.
Bortsett från äcklet går associationsbanorna ibland till Paul McCarthys splatterinriktade konstperformances. Men Tori Wrånes konstverk, som tillspetsat kan beskrivas som ”Night of the living dead” på gymmet, är långt mer kontrollerat än så. Till skillnad från Paul McCarthy som ger fritt utlopp för minsta impuls genomförs rörelserna, som inte sällan för tanken till monotont Sisyfosarbete, i full koncentration. Hårda krav ställs på de medverkande och alla genomför sin uppgift med bravur och i full närvaro. Som när en karaktär klättrar upp på en vägg och liksom en kameleont smälter in i omgivningen, och sedan stannar kvar i exakt samma ställning en lång stund innan hon långsam som en sengångare kontrollerat klättrar ner mot golvet igen. Samma mått av koncentration uppvisar konstnären när hon i ett givet mönster går sidledes på löparbandet innan hon vänder sig om, höjer tempot på maskinen och springer fort rakt fram.
Den skulpturala utformningen av rummet, de starka insatserna från performancekonstnären och alla andra medverkande, ljudet och ljussättningen skapar sammantaget en abstrakt värld som det är svårt att slita sig från. Inte minst Tori Wrånes sång som stundtals påminner om jojk bidrar till att skapa en ödesmättad och suggestiv stämning. Men precis som med de flesta högkvalitativa konstverk är det inte alldeles enkelt att sätta ord på vad det är som egentligen gör det så bra. I ett uttalande på Lilith Performance Studios hemsida beskriver konstnären själv sin intention: ”I dream of a mental holiday. A sort of abstract desert of images, movement and sound”. Den bild som målas upp i hennes performance kan också ses som en slags förvrängd visualisering av det som utlovas i de glassiga bilderna i reklamen för semesterresor. Samtidigt säger känslan av att befinna sig i en absurd surrealistisk verklighet egentligen mer om hur världen utanför konstrummet är konstituerad än något annat. Hur det än är med den saken är ”Your next vacation is calling” ett konstverk av hög standard och en upplevelse som åtminstone undertecknad inte skulle vilja vara utan. Det är bara att hoppas att fler än enbart en krets av redan frälsta performancenördar får möjlighet att ta del av det i framtiden.
”Your next vacation is calling” ägde rum den 4-6/12
Adress: Ystadvägen 22/Bragegatan 15, Malmö
Lena Karlsson (text), Lilith Performance Studio (foto)
