Visby är en historisk kulturarvsstad. De små husen med sina prunkande rosor, ruinerna, kullersten och frånvaron av neon och graffiti ger känslan av att tiden står stilla. Till viss del gör den också det då medeltiden lever kvar i staden året runt, år efter år. Som boende i kulturarvsstaden lär man sig att det är världen utanför ringmuren som förändras, innanför är det är bara årstidernas växlingar som utgör omväxling.
Ruiner som motiv och inramning har också en alldeles särskild dragningskraft på oss. Författare, bildkonstnärer har sedan 1700-talet, och fram till dagens skapare av datorspel använt ruinmiljöer för att väcka känslor, drömmar och längtan till något annat. Det här faktumet gör att Ann Wolff Foundations utställningsprojekt i S:t Drottens kyrkruin känns som en spännande satsning. Tanken med projektet är att från i år och fem år framåt visa internationella konstnärer under sommarmånaderna i ruinen. Det är ett unikt utställningsrum utan tak och med anor från mitten av 1200-talet som utgör en historisk inramning som krockar rejält med samtidskonsten som visas. Att låta dåtid kollidera med nutid är en kul idé och årets urval konstnärerna, Ann Wolff, Magdalena Jetelova, Maria Miesenberger, Tuija Lindström och arkitekten Andreas Forsberg får det att svänga rejält i ruinen.
Ann Wolff arbetar i glas och deltar med temat Heads – om maskerna vi formar, bär, bevarar, tar av och på. Maskerna blir likt ruinen bara tomma skal som slutat spela sina ursprungliga roller men som trots det tycks leva. Det känns lite skrämmande. Magdala Jetelova är känd för sina förvandlingar av byggnader och arkitektur och i S:t Drottens ruin vänder hon upp och ned på hela vår världsuppfattning genom att bokstavligen plocka ner himlen på jorden. Det finns alltså inget mellan himmel och jord, en upptäckt som får varje betraktare att fundera på nuet och den egna existensen.
Maria Miesenberg silverglänsande figurer Stilla Rörelse speglar omgivningen och blir på så sätt även en del av den. Det är som om de förkroppsligar tiden och evigheten, men bara tillfälligt då de genom sitt kroppsspråk visar att de när som helst tar språnget vidare.Tuija Lindström fotografier av strykjärn plockar upp ruinens formspråk och passar in i S:t Drottens ruinmystik. De ger också det här vardagliga bruksföremålet en alldeles egen monumental skönhet.
Andreas Forsbergs skulptur synliggör ett skeende, en långsam förskjutning som ger en ny ordning med nya ytor. En påminnelse om tidens gång och åldrandets patina.
Adress: Drottens ruin, Syskongatan, Visby, Gotland
Utställningen pågår fram till 15/6 – 15/9
Annika Marusarz (text), Björn Pettersson (foto)
