Hur tråkigt hade Stockholms konstliv varit utan Kjartan Slettemark har jag återkommande frågat mig själv? Kulturhusets retrospektiva utställning, producerad av Nationalmuseum i Oslo, får mig att ställa frågan igen. Tiden har förändrats. Samtidigt har inte mycket förändrats. Men på flera sätt har Kjartan Slettemark varit pionjär och en konstens krigare.
1965 satte Kjartan Slettemark Oslo i brand med sitt deltagande i en utställning i staden. Hans verk kritiserade kriget i Vietnam. Han protesterade mot att USA översköljde vietnamesiska byar med napalm. Napalm består av polystyren och bensin och lägger sig som heta klumpar på huden som snabbt bränner hål. Märkligt nog är polystyren också det material Kjartan använt mest. I tillverkandet av konst som kritiserade systemet. Det är som att Kjartan är konst ända ut i fingerspetsarna. Cirkeln sluter sig utanför som innanför.
I Oslo diskuterades om man var för eller emot Vietnamkriget, om modernistisk konst kontra politisk och om man var för eller emot att skända amerikanska flaggan. Tidningarna skrev och löpsedlarna regnade över staden. Kritiken ansåg att Kjartans konst inte hade några konstnärliga kvalitéer. Problemet med att inte tas på allvar som konstnär fick Kjartan slåss mot ofta. Hans politiska konst ansågs opassande och Lunds konsthall tackade nej till att ställa ut honom. Hans i dag så kända Vita pudel, som nu finns i Modernas samling, blev inte antagen till vårsalongen och kastades ut från Malmö konsthall. Verket Pudel kom till som en reaktion på ett brev från myndigheterna om att han skulle infinna sig till arbetsförmedlingens hund-mottagning (felstavat kund-). Som konstnär blev man av myndigheterna behandlad som en hund, ansåg han, om man inte kan försörja sig. Under Davis Cup i Båstad 1975 och matchen mot dåvarande diktaturen Chile deltog Kjartan i protesterna. Stoppa matchen var slagordet och i konsten smälte Kjartan samman sambandet mellan politik – konst – idrott. På något vis lyckades han alltid få cirkeln att slutas.
I slutet av 60-talet hade Kjartan Slettemark svårt att försörja sig och gick ofta till socialen som slutligen klassade honom som onormal och skickade honom vidare till psykvården. Som ansåg att han led av psykisk ohälsa. Kjartan tog illa vid sig tyckte sig tvingad välja mellan att antingen sluta göra konst eller gå till angrepp mot systemet. Det ledde till ett flöde av politisk konst. Han driver med poliser, med psykvårdens sätt att medicin ”lobotomera” medborgare som inte anpassar sig. Med sitt Idiot-kort kritiserar han samhället överförmynderi och kontrollbehov. Han gör med sin konst motstånd mot tidens högervindar och experimenterar med exempelvis Moderaternas M-märke, Gevaliakaffe och Nixon som återkommande symboler. Han blir vräkt från sin lägenhet och avskedad från sitt arbete som lärare på Grundis. För att han vägrar ge eleverna betyg enligt en normalkurva. Något han hävdade inte existerade. Myndigheterna hjälpte honom inte. Han ansågs lida av förföljelsemani, tolkades som bråkig och togs inte på allvar. Kjartan begärde asyl på Moderna Museet. De tog emot honom och talade till hans försvar i media om att ”de som genom sin dröm ställer sig utanför samhället måste få möjlighet att arbeta”. Det ger perspektiv på hur samhället förändrats. Samtidigt som samhällssynen på konst och konstnären som ett problem om den/han inte är kommersiell nog är oförändrad.
Under 60-talet gjorde Kjartan en förlösande upptäckt. Han insåg att det gick att experimentera med de flesta material. Han förstod att han kunde skapa egna regler för hur konst kan se ut och komma till. Det tycks som det största genombrotten i hans skapande. Kjartan var också en av de första att arbeta med skrot. Han var fattig och skrot är gratis. Allt är inte konst men allt kan bli konst sa han.
Han var en av de första att jobba med performance och Kjartans performances bar ofta drag av aktioner. Som till exempel när han darrande ligger på golvet i egentillverkad skyddskostym och får plastaktig vätska hälld över sig, påminnande om napalmregnet i Vietnam. Hans performance blev samtidigt en politisk aktion. Ett annat exempel är hans performance Kjartans psykiska ohälsa där han använde medicinen Hibernal som läkaren skrivit ut åt honom som material till konst i sitt performance. Så även hans Konstitori. En parafras på konditori med tårtliknande men politiska konstverk. Ibland stängdes det p.g.a. av terrorism. 1970 blev han uppmärksammad när han utan problem åkte runt i Europa och USA med ett fotografi på Nixon med Kjartans skägg och hår påklistrat som passfoto. Igen slöt sig cirkeln runt honom och konsten.
Han klädde Frihetsgudinnan i jeans, randiga i amerikanska flaggans färger. Tillverkade otaliga varianter av bilden med Nixon och en kopp Gevalia. Han experimenterar med collage som till slut övergick i animerad film. Flera av Kjartans arbeten från den här tiden får mig att tänka på TV-serier som Tårtan och Privatdetektiven Kant och det är inte omöjligt att Alexandersson och De Geer inspirerades av Kjartans estetik.
Kjartan var en av de första att kritisera USA och den amerikanska flaggan. Protestmusiker deltog i diskussionen. Jan Hammarlund sjöng 1972 ”amerikaner nota bene, vi vill inte bränna er, vi vill bara bränna erat jävla stjärnbaner”. Kritiken mot USA var svidande och flaggan skändades. Kjartan tycks vildare än de vilda tyskarna. Även jag och flera andra på Konsthögskolan på 80-talet påverkades av klimatet. Kurskamrater som exempelvis Carin Ellberg, Helén Ohlsson och Christian Cavallin. Det som inspirerade var i första hand den fria relationen till material som låg i tiden. Kjartan plastade in allt från pepparkakor till taggtråd och pengar. Vi också. Carin Ellberg plastade en gång in en pizza. Jag undrar om det hade skett utan att Kjartan banat vägen? Kanske, kanske inte. I Renate Bauers sätt att arbeta syns spår av de många affischer Kjartan satt upp över staden. I yngre konstnärer som exempelvis Valeria Monti Colques och Markus Mårtenssons arbeten tycks Kjartan kunna spåras, inte minst i deras skrotskulpturer. Kjartans ide om att allt kan bli konst är en våg många ridit på.
Den enda kvinna man ser på Kjartans bilder är Marilyn, och då med referens till Andy Warhol. Det är maktens män han arbetar med, Kungen, Nixon, politiska makthavare, schamaner, konstnären som krigare. En kamp mot ett patriarkaliskt samhälle? Han själv blev med åren själv allt kvinnligare. Framförallt i sitt yttre, sista gången jag talade med honom var han iförd blond Marilyn-peruk.
Om Sighsten Herrgård gav AIDS ett ansikte så gav Kjartan konstnärens utanförskap ett ansikte. På det sättet fick han bära en ganska tung börda och jag undrar hur accepterad han kände sig i den etablerade konstvärlden? Hur mycket fick han tillbaka? Han blev tidigt inköpt av Moderna Museet och blev mottagen när han sökte asyl på Moderna från myndigheternas förtryck i slutet av 60-talet. Han har ställt ut ständigt och i många olika sammanhang. Han måste han väl ha känt stöd för sitt arbete? Det är svårt att få svar på den frågan men troligen blev han mer etablerad på 80-talet då han fick ett uppsving i Norge och ett 5-årigt arbetsstipendium i Sverige.
På 70-talet avtar de politiska symbolerna i hans konst. De ersätts av kostymer och masker och tycks som symboler för ett mer existentiellt sökande. Men hans intuitiva och gränsöverskridande experimenterande med material och presentation fortsatte livet ut. Framförallt är han ett exempel på att konstnärer och människor aldrig slutar utvecklas.
Adress: Sergels torg, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 14/7 – 14/9
Maria Johansson (text), Hans Esselius (foto)
