Utställningens platsspecifika installationer förenar japansk samtidskonst, med material och inspiration från naturen, och den traditionella konstformen ikebana, skulpturala arrangemang av levande växter. Att utställningen visas i Thunbergs orangeri i Linnés botaniska trädgård ger extra tyngd och en naturlig fortsättning i trädgårdarna utanför.
Med växtriket som utgångspunkt i skapandet, och känslan för kompositioner i harmoni mellan naturens under och människors sinneserfarenheter, växer det nya och det traditionella hos de japanska konstnärerna samman till en tidlös helhet. Inneboende i det skapade/växtskapelsen finns människo- och naturliv. I flera betydelser är det växtmiljöer som gestaltas, att de har byggts upp och arrangerats av människohand är uppenbart – det handlar mer om konstverk än om naturstudier. Betraktaren fångas till vila i upplevelserna; material, färg, form, tanke – gestaltning. Kontemplativt.
Trädgårdschefen Naoaki Donuma har skapat verket Finding peace and happiness in a silent symphony. Landskapet är sammansatt med känslig hand; den rådande balansen mellan svensk skogsnatur med mossa, blåsippsblad, multnande grenar – självklar för oss – och japansk trädgårdskonst, med stilla vattenporl genom bamburör ner i huggen stenbrunn, mjukt upplyst av en japansk lykta och kantad av blommande azalea, skuggad av bambu och annan växtlighet, placerad på naturstenar vid en konstfull grusläggning, tar upp och sätter samman sinnebilden två kulturers fridfullhet. Ikebanainstallationen Deification av Katsuhito Kurata visar att konstformen förutom arrangerade blommor och gröna växter även består av exempelvis grenar och rötter och att det är ett rumsligt arrangemang som ingår i ett större sammanhang, principen av mikro- och makrokosmos, där människan har en given plats.
Det sammansatta uttrycket präglar varje enskild installation; samtidigt som jag som besökare isoleras tillsammans med det enskilda verket är jag medveten om helheten – det som finns omkring mig, placeringen i rummet, rummet i byggnaden och byggnaden i trädgården. Den vidare utvidgningen i tid, rum och tanke; i betraktarens egna associationer som genereras av växter, kombinationer och formationer.
Med samtidskonstnären Ohya Ricas installation Load Nothingless to Fill Your Emptiness förs jag iväg på äventyr till en annan tid, jag finner fören av ett vrak som har strandat; formad av torra murkna grenar som konstfullt har tätats av sediment till rätt stadium av förfall – vad mina erfarenheter tolkar som antydningar till tofter, spant, årklykor, rorkult och mast förstärker min upplevelse. Havet omkring den grundstötta är ett blomsterhav av torkade blommor, och i skrovresterna är botten fylld av torkade rosor, blåklint, brudslöja och hortensia. Mina minnen vandrar vidare till berättelsen om ett brudpars tragiska båtfärd mellan Roslagens öar. Människor som försvann i havet utan att bära frukt; blommor som torkade, samman med spillror av hantverkets arbete och tanke.
Hiroki Ohara är 5:e generationens mästare i ikebana, även om det huvudsakliga materialets härkomst känns fjärran från svenska marker uttrycker den arrangerade skapelsen The Root ett stycke livsmetafor: det levande och grönskande i den klättrande murgrönan döljer den grånade döda stammen som upprätthåller den ståtliga kronan som tycks blomstra utan liv, livsträdet stagas upp av rep, kanske tvinnade av dess egna fiber. De kraftfulla rötterna stoltserar väl synliga – men abrupt avhuggna. Om fetbladsväxterna är tärande blomster eller hör till naturens kretslopp är lika mycket tolkningsfråga som mitt påstående att detta är ett livsträd. Men troligen vittnar verket om livets förgänglighet – oavsett tid och rum.
Last Moment of Flowers är livsbejakande. Junichi Kakizakis komposition liknar ett tvillingbo som flätats av en magisk fågel som vill skydda sin blomstrande avkomma från inkräktare. Installationen hör till mina favoriter; de hopflätade grenarna, som tillsammans har form som av två kvinnobröst, öppnar sig i två grottor ur vilka blomster av olika arter spirar i olika livsstadier: fröställning, knopp, grönskande, blomning, frukt och vissnande. Bakifrån är innehållet väl dolt och skyddat.
Utställningen övervakas av performancebilder. Hade performancekonstnären Takaya Teradas modeller stått kvar hade huvudenas kröning av blommor och grönt förvandlats, först till vissnad fägring sedan till rutten kompost. De självklara associationerna går till stilleben, Giuseppe Arcimboldos Vertemnus, porträtt och till skulpturbyster. Medan dessa är varaktiga till sin natur är performanceartens natur mer som livet självt. Mina fria associationer går till blommande badmössor; det mänskliga huvudet som växtmiljö; hur man bär upp en plantering och om naturens möjlighet att slå rot och leva vidare – finns det vatten och näring att tillgå, kan något gro där ingen jordmån finns i människans levnad och i en arrangerad miljö – hela frågeställningen är djupt filosofisk, jag tänker på Voltaires Candide och uttrycket att odla sin trädgård.
Trädgårdschefens stycke anlagda natur och ikebana konstnärernas traditioner och skolor känns trots konstfullhet i gestaltning alltför tillrättalagd och arrangerad, även om det senare är en självkultiveringskonst som handlar om kontemplativ process för sinne och ande under själva skapandet. Samtidskonstnärerna upplever jag som mer spännande, som fria i sitt skapande, även om de säkerligen i sin utgångspunkt förhåller sig till de förra. Det är de olika bakgrunderna, utmaningarna i samverkan där två olika konstarter möts, som är det riktigt spännande – särskilt med tanke på den för utställningen valda platsen.
Utställningen i orangeriet har marknadsförts rikligt vilket inte är fallet med utställningen Ohana – fin blomma, där sju svenska konstnärer, Artminers, har placerat ut installationer i den nyare delen av Botaniska trädgården. Förutom att konstnärerna Kajsa Haglund och Elisabeth Yanagisawa Avén är kuratorer för ikebana finns deras egna installationer i utställningen Ohana. Kopplingen mellan konstverkens påstådda japanska influenser och de japanska verken i orangeriet kräver däremot småvilda associationer och fri fantasi – en härlig utmaning för besökaren alltså. För mig känns det naturligt att besöka båda dessa utställningar i samband med att man upplever trädgårdarna och växthuset – en komplex helhetsupplevelse!
Adress: Orangeriet, Botaniska trädgården i Uppsala, Villavägen 8
Utställningen pågår under perioden 14/6 – 14/9
Marit Jonsson (text och foto)
