Lotta Antonsson, ”I Am a Woman” (Art and Theory Publishing) Form: Aoki
Lotta Antonsson klipper och klistrar i gamla mjukporrtidningar från DDR. Hon sätter samman svartvita siluetter av väna modeller i motljus och kombinerar dem med snäckor och vackra strandstenar. Tillsammans bildar föremålen en samling åtråvärda objekt – för i Antonssons collage blir också kvinnorna till ting.
Men jag vet inte riktigt hur jag ska tolka bilderna? Hennes metod tycks dubbeltydig. Å ena sidan betonas de kulturella klichéer som bilderna förmedlar; kvinnokropparna och de torkade blombladens natur ställs tydligt mot de stereotypa bildernas kultur. Å andra sidan det är inte enbart med en kritisk blick som Antonsson betraktar sitt material, utan tycks även lockas av bildernas melankoliska 60-tals nostalgi. Båda angreppssätten löper i bilderna sida vid sida.
Kanske handlar det framför allt om ett försök att återerövra fotografierna? För kvinnornas skull, men även för bilderna själva. Att ge dem tillbaka deras värdighet. På bokens inledande uppslag finns några dokumentära bilder som visar hur grupper av påklädda män fotograferar en avklädd kvinna. Nära inpå och från olika vinklar. Männen syns bara där, som en angelägen påminnelse om premisserna för Antonssons bildmaterial.
Därefter kommer Sans Titre, Antonssons dubblerade porträtt av en kvinnas ansikte. I ögonvrån syns en tår. Fanns den där från början eller är den ett tillägg? Svårt att avgöra, men hur som faller tåren helt in i bildens ursprungliga ton.
Magnus Bons
Martin Bogren, ”Italia” (Bokförlaget Max Ström) Form: Greger Ulf Nilson
Martin Bogrens fotografier är beslöjade. En tunn utjämnande hinna ligger över ansikten och gatubilder. Bilderna suddas ut något, anletsdragen mjuknar. Bogrens svartvita fotografier är korniga och framstår kraftigt beskurna, liksom tagna från höften. På jakt i verkligheten har han plötsligt hittat det han sökte efter.
Kanske är det minnet? Det smärtsamma minnet av något som ännu inte har inträffat. Eller som kommer utspela sig igen. Frågan är bara när och var? Det enda vi säkert vet är att det kommer att ske. Karaktärerna vi möter i boken lever i visshetens skugga.
Är Bogrens fotografier verkligen tagna i Italien idag? Gatuscenerna skulle lika gärna kunna utspela sig för femtio år sedan. Tiden glider genom bildernas märkligt dåtida karaktär, trots att väldigt lite i dem fungerar som tidsmarkörer. Men visst, flera av personerna bär mer korrekta kläder än vi gör här i norr. Fotografierna har en sotig neorealistisk karaktär, och Bogren rör sig i fotspåren på fotografer som tidigare vandrat längs med gatorna. Strömholm och Petersen tycks vara givna följeslagare.
Ändå lämnar Bogrens fotografier ett självständigt avtryck i en upptrampad tradition, och flera av bilderna stannar på näthinnan. Motiven är indränkta med en hudlös ögonblicklighet, en känsligt fångad avskildhet och introspektion. Vem kan, till exempel, inte känna igen sig i mannen med en kartong över huvudet?
Magnus Bons
Maria Hedlund, “Någon sorts kunskap”, “Dissolve”, “Hyttödammen” (Sailor Press) Form: Matilda Plöjel
Det var för tjugo år sedan som Maria Hedlund hittade annonsen om skollärarens insektssamling. Den som hon senare fotograferat och byggt en kopia av. Lådorna och diabildsspelet ”Hyttödammen” har vi mött i flera olika utställningar. Och nu har hon även gjort en bok om den.
Men den innehåller knappt några bilder. Endast ett inledande och avslutande fotografi av uppnålade insekter. Systematiskt ordnade i grupper och storlekar. Resten av boken består av ord – insekternas latinska termer, och i fri översättning till svenska och engelska. Orden betecknar och följer grafiskt den ofullständiga samlingen, med tomma oregelbundenheter som följd: ”Fjäril/vigd åt Machaon”, ”med gördel”, ”saffran (-sfärgad)”, ”lysande häst.” Här ryms mycket poesi.
Hedlunds trio av böcker kretsar kring tid och minne, gåvor och förvärv. Det handlar om glömska och pågående flöden. En av böckerna dokumenterar växter hon fått i sin vård, men som torkat. I den tredje får vi blicka in i en bortglömd ask med Hedlunds egna insamlade insekter. Mest damm och förkrympta småkryp, på väg att upplösas genom kamerans brännvidd.
Allt är snustorrt fotograferat, rakt på. Allt hänger samman, följer konceptet hängivet. Hedlunds bultande kärna befinner sig någonstans i bildernas omkrets, lågmält glödande.
Vi ser föremål som blivit kvar. För att de – enligt hennes egen titel – bär på någon sorts kunskap.
Magnus Bons
Thomas Wågström, ”In Heaven On Earth” (T55) Form: Greger Ulf Nilson
Moln, utsikter över stadslandskap och nackar. Thomas Wågströms blick söker sig mot det som befinner sig högt där uppe och långt där nere – eller nära inpå. Perspektiven kastas om och bilderna speglar sig i varandra. En snaggad nacke påminner om trädkronorna vid en insjö. Den mörka skuggan över gatan en sommardag talar med den ljusa teckningen i åldringens hud. Här finns överensstämmelser, inte bara som svartvit form eller materialitet. Nej, Wågströms motiviska begränsningar för fram tillvarons oanade samhörighet.
Att han lyckas, beror det på hans ihärdighet och konsekvens? På intensiteten i bildernas stillhet, som griper en så? Wågström har förmågan att ta fram det specifika i det till synes alldagliga – det betecknande för moln, landskap, nackar – och han insisterar på att just dessa motiv upprätthåller förbindelserna mellan himmel och jord. Som om avstånden inte existerar.
”In Heaven On Earth” är en sammanställning av Wågströms tre senaste böcker, som innehöll just dessa motiv. Liksom i de tidigare har författaren Karl Ove Knausgård även här skrivit en insiktsfull text. ”Spänningen i fotografiet uppstår när vår bild av världen skiljer sig från fotografiets bild, och det är den spänningen som gör fotografiet till konst”, skriver Knausgård.
Wågströms underskönt återgivna utsnitt av världen får dess gåtfullhet att framstå en aning klarare.
Magnus Bons
