Där står de. Svartklädda, lätt lutade mot varandra, omgivna av det bländvita snötäcket. Albert och Tea Johansson från Nyåker i Nordmaling poserar inför Sune Jonssons (1930-2009) kamera som om de släppts ned i det monokroma vinterlandskapet från ett förbipasserande rymdskepp. Ett par gäster i verkligheten, men ändå djupt rotade i hembygden.
Bilden ingår i en av de tre utställningar med svartvita fotografier som funnit vägen till Stockholms konstscen exakt samtidigt. Fotografiska visar en stor, pedagogiskt upplagd utställning med Hans Hammarskiöld. GSA Gallery fyller på med en grupputställning med verk av Sune Jonsson, Hasse Persson och Mathias Johansson. Och Judiska museet ger ett personligt porträtt av fotopionjären Anna Riwkin.
Man kan fundera över varför. Kanske är det så enkelt som att den svartvita fotografiska bilden just nu är vad vi allra mest behöver, som ett motgift mot de sociala mediernas bildtsunamier och AI-verktygens visuella plattityder. Eller så är hommagerna till det svartvita fotografiet en slags snuttefilt för alla som delar uppfattningen att den digitala epoken mest av allt erbjudit förflackning och ett rastlöst sökande efter snabba kickar.
Men när jag höjer blicken en aning från dagsaktualiteternas myrkrig konstaterar jag att vi kanske har att göra med en oplanerad kulturgärning. De utställda fotograferna är så mycket modern svensk kulturhistoria som det går att bli, men är knappast husgudar för samtiden. En ny publik behöver med andra ord få en introduktion.
Fotografiska har tack och lov placerat Hans Hammarskiölds (1925-2012) verk på byggnadens övre utställningsplan, på behörigt avstånd från entréplanets kaos. Utställningen är strukturerad utifrån olika teman som ”London”, ”Mode”, ”Porträtt” och ”Experiment”, åtföljda av informativa texter. Det pedagogiska greppet upplever jag dock inte som störande, mycket på grund av att Hammarskiölds bilder besitter en styrka som inte avtagit med åren.
Hans verksamhet under sex decennier gjorde att konstnärskapet hade god tid på sig att både bottna och utvecklas, från de första gatubilderna från efterkrigstidens London till de knivskarpa kändisporträtten och 1950- och 60-talets experimenterande med fotografisk abstraktion.
Den röda tråden genom utställningen är Hammarskiölds unika förmåga att hitta ett helt eget tonläge, oberoende av motivet. Bilden av de hängande fågelkropparna i skyltfönstret hos slaktaren med namnskylten ”J. Death” är ett exempel, porträttet av författaren Carl Sandburg ett annat. Hammarskiöld mejslar fram Sandburgs ansikte med hjälp av skuggor och högdagrar tills det antagit skulpturala former. Flera av bilderna i utställningen har genom åren reproducerats nästan till leda, men andra har inte utsatts för samma offentliga nötning. På 1950-talet börjar Hammarskiöld experimentera med ett fotografi som betonar mediets grafiska aspekter snarare än själva motivet. Resultatet blir ”porträtt” av trappor och staket, där enbart skissartade detaljer lämnats kvar i en bländvit rymd.
Vilket leder mig tillbaka till Sune Jonssons bilder hos GSA Gallery. Mathias Johansson och Hasse Persson är inga dåliga medutställare, men Sune Jonssons salongshängda presentation suger till sig allt syre i rummet. Trots bildernas modesta format har var och en av dem en lyskraft som imponerar, 70 år efter deras tillkomst. Ytligt sett skildrar de ett Bondesverige som inte längre finns.
Barnet som vallar gårdens kossor, de blanka och uppochnedvända mjölkflaskorna på parad och grytorna på vedspisen är motiv som inte fastnat på en fotografisk bild under mer än ett halvt århundrade. Men människorna, de möter vår blick med samma intensitet som om vi hade träffat dem igår, från det strävsamma och stolta paret Albert och Tea till den övergivna panelhönan när sista dansen på Folkets hus går.
Anna Riwkin (1908–1970) är kanske mest känd som reportagefotograf i tidningarna Se och Vi och som utgivare av en serie bildbarnböcker i samarbete med Astrid Lindgren. Men hennes konstnärskap är bredare än så, vilket Judiska museet vill råda bot på genom en liten men sympatisk utställning som skildrar hennes liv som konstnär och – inte minst – som förmedlare av kunskap om judiskt liv och kultur.
Hennes kvarlåtenskap finns idag delad mellan tre olika samlingar, vilket försvårar uppgiften. Ändå förmedlar utställningen bilden av en självmedveten kreatör som redan i slutet av 1920-talet etablerar sig som professionell fotograf, ett udda yrkesval för en ung kvinna vid den tiden. Kameran tog henne från att porträttera samtidens kulturpersonligheter i 1930-talets Paris till att skildra utsatta människor i Etiopien, Thailand, Israel och många andra länder.
Riwkins bilder kryper nära inpå människorna hon porträtterar, men hon förfaller inte till en förenklande exotism. Nyfikenheten på den andre som en medmänniska lyser hela tiden igenom. Hennes egna ord ljuder från en text på väggen: ”Ansiktet är liksom det enda människan har att visa utåt – och också inåt, mot sig själv”.
Anders Olofsson
Fotografiska, Stadsgårdshamnen 22, Stockholm. Pågår 31 januari – 5 oktober. GSA Gallery, Hudiksvallsgatan 6, Stockholm. Pågår 22 februari – 22 mars 2025. Judiska museet, Själagårdsgatan 19, Stockholm. Pågår 20 februari 2025 – 22 februari 2026
