Den sjunde kontinenten refererar till den enorma mängd plast som guppar runt i våra världshav. Människorna har kokat plast av jordens resurser och fått fram ett material som planeten inte kan bryta ner. Överlag håller miljöförstöring på allvar på att förändra förutsättningarna för livet här. Kan människorna göra någonting åt saken?
Att döma av årets upplaga av Istanbulbiennalen är svaret att vi kan. Insikt är första steget. De 56 konstnärerna, inbjudna från 25 länder, visar att vi i högsta grad är kapabla att se varandra och förstå konsekvenserna av våra handlingar.
I stort är biennalen signerad Nicolas Bourriaud ett slagkraftigt evenemang. Bourriaud är den franske curatorn, född 1965, som under det tidiga 00-talet uppmärksammades för begreppet relationell estetik och texter om konst som sätter mänskliga relationer, socialt engagemang och interaktivitet i fokus.
Biennalen sträcker sig över tre plaster: Pera Museet, ön Büyükada en timme med båt från Istanbul och i nybyggda lokaler med spektakulär utsikt över Marmarasjön. Lokaler som nästa år kommer att invigas som MSFAU, Istanbul Painting and Sculpture Museum. På den sistnämnda plasten är utställningen curatoriellt starkast och för samman en grupp konstnärer företrädesvis födda under 1970- och 80-talen.
I Mika Rottenbergs film Spagetti Blockchain är det rundgång. Varje hand i en träkonstruktion har en uppgift utan klart mål – att pilla med pärlor och att slå hårt på ett föremål som dallrar. I virrvarret av material, teknik och aktivitet framstår kvinnorna från Tuva i Sibirien och deras strupsång som mest adekvat. Ett sakligt inlägg som verkar förmedla att de vet hur man kan leva gott.
Även urbefolkningen som kom till Ljavek under 1950-talet för att arbeta i byggindustrin verkar ha kommit underfund med ett bra sätt att arrangera sig på. Men nu har myndigheterna i Taiwan bestämt att deras boplats är illegal. Stadens siluett är uppbyggd i papp framför projektionerna av dokumentärt material i En Man Changs installation Ungrounding Land – Ljavek Triology. En farbror karvar träskulptur i traditionell stil för turister. Alla verkar missnöjda. Varför kan folk inte få leva som de vill och verkar trivas med? Kommer utövande av makt någonsin att sluta tjusa?
Flera installationer befinner sig i process. Ylva Snöfrid målar i FANTASIA, a Reflection of the Painter’s Studio in the Shadow World… I konstnärsduon Günes & Güçlü Öztekins installation är rummen redo för samvaro, komplett med trumset och mixerbord i ena hörnet.
I Jonathas de Andrades O Peixe (The Fish) klappar män i badbyxor stora fiskar. I nordvästra Brasilien, där filmen är inspelad, håller fiskarna enligt tradition sina byten nära sina kroppar i dödsögonblicket. När man tänker efter är det helt rimligt att känna vördnad inför vad jorden ger, men här framstår ritualen som en gest av närmast grandiosa mått. Tilltalet rör sig på gränsen mot kletig naturromantik. Det är problematiskt, men adderar också en intressant ambivalens till berättelsen.
En mer poetisk skildring av den manliga kroppens visas i The Hikers. I Rashid Johnsons film rör sig två dansare över ett storslaget landskap med lågväxande björkar. Svarta syntetmaterial och moderna gymnastikskor. Masker över ansiktena som lyfts upp i slutscenerna. En vacker påminnelse om kroppars förmåga till interaktion, människor emellan och med miljön de befinner sig i.
Det konstigaste, eller om det är det mest talade, vid besöket i den nya museibyggnaden av stål, glas och betong är valet av restauratör. Caffè Nero är en engelsk kafékedja etablerad 1997. Idag en av Europas största. Den turkiska kaffetraditionen etablerades i mitten av 1600-talet.
Det är inte det minsta konstigt att gilla kaffe i pappmugg, tycka att det smakar gott eller att arbeta för en global kedja. Men om världen ska gå lite långsammare mot kollaps finns det en poäng i att värna om det lokala och inte låta profit ackumuleras någon annanstans. Hade vi inte kommit överens om det? Vore det inte snyggt om Istanbulbiennalen tänkt på helheten? Omfamnat konstens budskap om att vi behöver ta oss själva på allvar och gjort ett annat val?
Som tillrest besökare på det här internationella konsteventet är det sannolikt att man får fatt i sanningen om sin egen position. Globalisering är bra för de rika. De som kan kosta på sig att känna världsmedborgarskap. Alla andra måste förlitas sig på sina staters förmåga att behandla alla lika inför rimliga lagar och att erbjudas schyssta förutsättningar för ett drägligt liv.
På ön Büyükada, i ett bedagat palats uppfört som utsökt privatbostad på 1890-talet, illustrerar Glenn Ligons installation hur förändring sker över tid. En film av Sedet Pakay från mitten av 1970-talet följer James Baldwin genom Istanbul. Det Istanbul författaren upplevde under 1960-talet, när han i perioder levde i staden, skiljer sig från Ligons redogörelse över rörelserna på dagens Taksim-torg. Livet går vidare. Genom att se tillbaka inser man att våra diskussioner och val av idag påverkar hur det kommer att se ut om 40 år.
Det guppar plast i våra hav och klimatet på jorden förändras. Ångest över sakernas tillstånd förändrar tyvärr ingenting. Sammantaget förmedlar konsten som visas i Istanbul att en mix av eftertänksamhet, handlingar, kunskap och omtanke har potential att reformera livet på jorden.
Jenny Danielsson
Foto: Sahir Ugur Eren. Istanbulbiennalen pågår 14 september – 10 november 2019