Fotografins Hus forsätter sitt tema om bilden av människan med en fascinerade uppsättning identifikationsbilder från ett polisarkiv i New South Wales, Australien. Utställningen (curerad av Johan Hedbäck) tar sin titel, ”This man refused to open his eyes” från ett av fotografierna. Mannen som vägrade att öppna sina ögon för poliskameran hette Thomas Bede och han dömdes till böter för att ha påverkat ett vittne. Fotografiet togs i november 1928. Bede delar rum med ett otal mer eller mindre tragiska gangsteröden från Sydneys undre värld på främst 1920-talet. En del, likt lurendrejaren William Joseph Evans, stirrar avslappnat direkt in i kameran men en pose som klippt från en Hollywoodfilm. Andra, som tjuven Jean Harris, ser ned i golvet. Eugenia Fallenis märkliga förvandling från kvinna till man kan skådas över tre fotografier, allt på grund av misstanken rörande hennes skuld för fruns död. Frun hade enligt vittnen gjort en makalös upptäckt.
Kompositionerna är ovetenskapliga och skiljer sig åt. Spelet mellan objekt och fotograf har alldeles uppenbart gett upphov till rum för dialog och förhandling. I detta rum och i ett stundtals hafsigt hantverk föds också, för oss, en säregen konstnärlighet utan konstnär. Både objekt och fotograf avlägsnas från vår förmåga att greppa dem, och i samma ögonblick blir de mänskliga; kött och blod trots den teoretiskt avhumaniserande kontexten på en sliten polisstation efter det att brottet misslyckats. Men fotografierna är också en påminnelse om hur litet utrymmet egentligen behöver vara för att mänsklighet ska kunna återerövras. Kanske är detta utrymme i själva verket inte längre än den slutartid ett fotografi på 1920-talet krävde. Så länge det fanns en möjlighet att sluta ögonen eller plötsligt stirra ned i golvet.
I boken ”L’invention du quotidien” (på engelska ”The Practice of Everday Life”) beskriver den franske tänkaren Michel de Certeau skillnaden mellan institutioners strategier som bestämmer normer och individers taktiska motstånd som är de svagas vapen mot det starka och ofta ansiktslösa. Taktiskt motstånd är spontant och kreativt och kan uppstå i vardagliga situationer. Systemet är aldrig helt homogent, det finns alltid sprickor och möjligheter. Ibland kanske de är de allra minsta av gester, som att sluta ögonen framför en poliskamera, men icke desto mindre visar de att det alltid finns hopp att förbli en människa som kan slå vakt om sin självständighet.
Det handlar inte, i utställningen, om att i första hand identifiera sig med denna svunna australiensiska förbrytarskara, inte heller om att deras handlingar framför kameran på något sätt påverkade deras öden. Det allra mest fascinerande i utställningen är spåret av deras attityd som med en sådan klarhet och sådan inspiration kommer till oss nästan hundra år senare. Samtidigt väcker det också frågor om vår egen tid. Vilket utrymme finns det idag framför kameran för att hävda vår individualitet, inte bara om vi skulle hamna hos polisen? En ständig fotografisk dokumentation och övervakning har lett till en banaliseringen av det visuella avtrycket som gör att vi i vardagen kanske till och med har mindre manöverutrymme än ett australiensisk brottslingsproletariat på 1920-talet.
”This man refused to open his eyes” blir en tankställare. Hur ska vi hitta sprickorna i senkapitalismens och konsumismens system som kan göra oss till människor? Utställning lyckas med det ovanliga att på allvar lyfta fram forna tiders individer och få dem att gå i direkt dialog med åskådaren; inte enbart som levnadsöden men som de högst levande dokumenterade mänskliga uttryck de utgör. Samlade blir porträtten ett rörande möte mellan dåtid och det omedelbara som mästerligt illustrerar fotografins lika starka som komplexa förhållande till det dokumentära.
Adress: Slupskjulsvägen 26 C, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 8/9 – 22/10
Axel Andersson (text), Fotografins Hus (foto)
