Belenius har en ovanlig och god vana bland Stockholms gallerier att visa välcuraterade utställningar med konstnärer också ur äldre svenska generationer, levande som döda. Häromåret visade man till exempel en mycket fin liten sommarutställning med tidiga verk av Carl Fredrik Reuterswärd och häromsistens en utställning med Ulla Wiggens nyproduktion. Även denna gång visas en ”svensk” konstnär, Adja Yunkers (1900-1983), från en tidigare generation tillsammans med Indriķis Ģelzis, född i Lettland 1988 och verksam i New York. Den väletablerade amerikanske konstprofessorn Jonathan W. Welchman har haft till uppgift att försöka sy ihop utställningen i en kortare text.
Yunkers var liksom Ģelzis också född i Lettland, men i en annan tidsålder, och han hade oturen att födas som Adolf Junkers, en etikett som kan ha klingat väl mycket av ”tysk reaktionär” för en ung konstnär med ambitioner, och som han alltså bytte till Adja Yunkers. Men det var inte bara sitt namn han ersatte med ett nytt, detta var en mycket rörlig och receptiv person som verkar ha haft som orolig livsstil att återuppfunna sig själv. Han bytte hemland, konststil, yrke och fruar ett antal gånger.
När man läser om Yunkers liv ekar det av 1900-talets omvälvande historia. Debuten ägde rum redan 1921 och samma år var han med i en utställning med östeuropeiska konstnärer som Kandinsky och Chagall. Han var politiskt aktiv och deltog i det spanska inbördeskriget och när det tagit slut 1939 flyttade han till Sverige och stannade till 1947. Under sin svenska period var han gift med den svenska journalisten Lil Yunkers. Här påverkades han av den svenska surrealismen och publicerade bl a en bok tillsammans med Artur Lundkvist, gav ut konsttidskrifter och arbetade med träsnitt påverkade av tysk expressionism. Längre fram, under ännu ett nytt liv i New York, finns det en påverkan av Picasso, Matisse, minimalism och abstrakt expressionism i Yunkers arbeten!
Berättelserna om detta konstnärsliv framstår sammantaget som en fascinerande berättelse om något av en Zeelig som förkroppsligar och uttrycker modernismens växlingar under nästan hela 1900-talet. Därför blir jag en aning förvånad över de relativt sett lågmälda målningarna som visas på galleriet. De är från åren runt 1970 och tydligt påverkade av Matisses collage: rivna, färgade pappersbitar som integrerats i ett skiktat måleri. Det är stillsamt och nerskruvat och en aning anonymt, så jag blir mycket mer nyfiken på den spretiga och intensiva biografin i relation till hela den konstnärliga produktionen än på detta eleganta och habila måleri.
Var kommer då Indriķis Ģelzis in bilden, förutom att ha gjort samma geografiska resa från Lettland till New York som Yunkers? Hans bidrag är också välkomponerade collage, svarta arkitektoniska rörkonstruktioner, bitvis klädda i textil och kombinerade med formsågade träskivor. Tillsammans med Yunkers måleri blir väggskulpturerna, det är knappast reliefer, ett slags ”utökat måleri”, även om det inte är avsikten.
Också här ekar det från den moderna konsthistoriens konkretioner och abstraktioner, trots att Welchman i sin essä vill skriva in verken i diverse samtida sammanhang, t ex det faktum att de har skissas på dator i 3D och att de till synes neutrala textila inslagen i tidigare verk haft sexuella implikationer.
Verken är välgjorda men vaga och saknar ett direkt tilltal och lyckas i varje fall inte övertyga mig. De är monterade på enkla, fristående och råa byggskivor och det tillför en viss önskad komplexitet. Man kan undra över om det är curatorns tillägg eller inte.
I något fall har en målning av Yunkers monterats på den råa väggens baksida, och då händer någonting intressant. Sammanställningen av de disparata elementen framstår som en gestaltning av en frusen rörelse, som vore det ett mobilt verk som expanderar till skulptur på den ena sidan och smälter ihop till bild på den andra. Om man betraktar installationen ur detta perspektiv är det omöjligt att säga vad som är vägg, skulptur, bild eller curatoriskt grepp, men det skapas en komplex helhet som enskildheterna saknar.
Andreas Gedin
Foto: Belenius, Ulrikagatan 13. Utställningen pågår 22 februari – 1 april 2018
