Publicerad 07 december 2018 Av I Recensioner Med 841 Visningar

Witnesses på Kulturhuset

Ansiktena först. Sedan rösterna. Vittnesmålen från de sista överlevande från Förintelsen stiger fram i utställningens halvdunkel. Lågmält, stilla men obönhörligt. Mikael Janssons fotosvit Witnesses med de sista överlevarna från Europas arbets, koncentrations och dödsläger, som på olika vägar kommit att leva i Sverige, formar sig till en mäktig installation på Kulturhuset i Stockholm.

Anna Grüner. Foto: Mikael Jansson

Ännu en skälvande minut existerar möjligheten att aktualisera och gestalta de sista överlevandes direkta vittnesbörd från Förintelsen. Men hur göra det mot det dova ekot från Teodor Adornos uttalande 1949 “att skriva poesi efter Auschwitz är barbari”. Konstnärliga uttryck ska ju stå för frihet och tro på framtiden. Adorno erkände senare lidandets rätt till sitt uttryck, liksom att den ”torterade har rätt att skrika”. Frågan idag är snarare: hur få världen, den ständigt ovillige lyssnaren, att lystra.

Med porträttserien Witnesses har fotograf Mikael Jansson antagit utmaningen och gripit sista chansen. Men utställningskonceptet är inte nytt, fotografen Björn Moback visade 2015 på Stadsmuseet i Norrköping den svartvita fotoserien Vanliga människor. Bilderna av 37 överlevare från Förintelsen, presenterade med bara en namninitial, ort, födelseår, fångnummer, porträtterade vanlighetens dubbeltydighet. En leende mormor, någon vi mött på gatan. Men med ett intatuerat nummer i huden och en överlevnad av slump.

Jansson, internationellt känd främst för glamorösa modebilder, började som assistent hos Carl Johan Rönn och fortsatte på 80-talet i New York hos Richard Avedon. Porträtten är tagna med en Hasselbladskamera och oftast i dagsljus. Fotograferingen gav berättelserna, vilket födde filmandet. En dokumentär är under arbete. Katalogen är utformad som en arkivbox. Stora dagstidningsblad att veckla upp med vittnesmål och foton. Formen förstärker det förflutnas chockerande aktualitet.

Foto: Johan Carlsson

Kulturhusets ruffa Galleri 5 med fabrikskänsla och råa betongväggar tycks bara ha väntat på att få bära fram Witnesses. Och fotografiet med sin suveräna förmåga att lyfta och föreviga ögonblicket, snabbt aktualisera och verka som autentiskt vittne till det enskilda och mänsklighetens trauma fungerar kongenialt i utställningen. Aktivt understödd av Greger Ulf Nilssons scenografi.

Foto: Magnus Bons

”En overklig del av historien har blivit verklig”, har Jansson sagt om arbetet och kallat mötet med överlevarna för ”omstörtande”. Och med hans nytagna foton från Auschwitz interfolierade med historiska blir det skedda visuellt kännbart. Utställningen inleds med bilder av transporter, ankomst, väntplatsen till gaskamrarna, människor reducerade till fångkläder, skövlade liv, massgravar, högar av döda. Ödsliga baracker bredvid överfyllda. Gapande Zyklon B-tunnor. Små fotografier med utsnitten av 80 000 skor, 12 000 skålar och grytor, 3 800 koffertar, bildar stumma, egendomliga mönster.

Spatiöst öppnar sig galleriet för de mäktiga raderna av porträtt längs väggarna. I mitten står uppradade skåp mot varandra. Bruna, tunga, enkla, utsirade, kantstötta. På varje baksida ett porträtt. Mellan skåpen mumlar röster. Den förlorade världen känns nära. Överfört på mjukt tyg hänger också familjefoton från en vägg i Auschwitz. Brudpar, lekkamrater, syskon, äldre män, mammor med barn. Det mördade livet.

Walter Frankenstein. Foto: Mikael Jansson

De svartvita porträtten är avskalade, nakna. Fotograferade frontalt, rakt upp och ner. Förmedlar en oavvislig mänsklig närvaro. Och det åldrade ansiktets oanade skönhet.

Filmade sekvenser är ihopklippta till ett videoverk. Ansikte. Namn. Läger. Berättarnas ansikten, kroppar, röster flyter i varandra som ett körverk. En tatuerad arm, ett pärlhalsband, en Davidstjärna, en kippa. Åldrarna närmare 90 till 103, sex har avlidit. Flera har aldrig berättat. Gör det nu med ord som: jag är över 90, överlevde, en plikt att berätta. Oförglömligt och gripande är mötet med de fasta, allvarliga blickarna.

Och orden stannar kvar: ”De slängde de små precis som ved”; ”Vi borde inte leva här vi skulle följa med. Det hade varit lättare. Man kan inte förlåta sig”; ”Döden kunde man nästan acceptera men inte förnedringen”; ”Är jag överlevande? Ja, jag lever fortfarande.” Orden är skrivna i vitt på de betonggrå väggarna. Stiger uppåt likt rökslingor.

Förintelsen, mänsklighetens värsta sammanbrott förnekas, ses som undantag. Sätten att värja sig är många. Men traumat måste erkännas och ges sin plats i den europeiska historien.

Mikael Janssons fotografier. Foto: Magnus Bons

Överlevarnas ansikten och röster konkretiserar ännu historien. Och Auschwitz, den autentiska platsen, vittnar stumt. Konstnärlig gestaltning av Förintelsen är grannlaga.

Men när jag ser Mikael Janssons foton öppnar sig genom det koncisa konstnärliga uttrycket plötsligt en dimension av fördjupat seende och förståelse. Ett foto från Auschwitz är taget inifrån en byggnad. Skuggan från fönsterkorset faller över kryssande järnvägsräls utanför. Ett kors för död. Och en blixtbelysning av den kristna världens ambivalens. I taket på den tömda gaskammaren hänger ensamma glödlampor. Kameran reflekterar lampljuset i bilden till en oval sol med vassa strålar över den tysta dödskammaren. Och plötsligt ser jag för min inre syn den stiliserade solen över det våldsamma, kaotiska dramat i Picassos Guernica.

Tauba Katzenstein. Foto: Mikael Jansson

Outsägligt vackert och drabbande är det allvarliga och vördnadsbjudande porträttet av överlevaren Tauba Katzenstein. Kamerans strama saklighet förmedlar svagt ett återhållet vibrato av känslor. Men bilden öppnar sig för mig och fram träder Munchs svartvita litografi Skriet. Formen lägger sig som ett raster bakom fotot och fördjupar upplevelsen.

Det inre mötet med och minnet av en existerande kultur öppnar för närhet och närmande till det historiska traumat. Förhoppningen väcks att Förintelsen också på detta sätt kan inlemmas, bli ett gemensamt ansvar och en fasansfull men erkänd del av vår kultur.

Wittnesses innebär ett möte med det djupt mänskliga, det avhumaniserade och dess yttersta dåd. Ett memento för mänskligheten!

Annika Nordin

Annika Nordin, kulturjournalist, föreläsare. Spec. konst och psykologi. Medverkar bla i Dagens Nyheter, kataloger/antologier.

1 Kommentarer

  1. Annika Nordin förmedlar fakta och medkänsla,
    Varmt tack för denna viktiga artikel.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.