<

Publicerad 19 november 2015 Av I Recensioner Med 7676 Visningar

Willem Andersson på Belenius / Nordenhake

MG_0882Vi är så mycket mer än vi tycks vara. Vi är bättre, sämre, ondare, godare och framförallt mer mångdimensionella än den slätstrukna ytan låter gälla. Det är egentligen märkligt att vi över huvud taget kan framstå som skarpa och gripbara siluetter eller reduceras till karaktärer som är så pass platta att de låter sig beskrivas.

Det amorfa, oformliga och föränderliga är egentligen en mycket mer realistisk bild av vår varelse. Det är i varje fall vad jag tänker framför de skulpturer och målningar som tillsammans formulerar Willem Anderssons utställning It Came Back and Larger på Belenius/Nordenhake – en tajt grupp av verk där konstnären har renodlat den rökmolnsaktiga massa som relativt ofta har figurerat i hans tidigare bilder.

En stor, skickligt utförd, olja visar en karaktär i spetskrage och medeltida, fantasydoftande dräkt mot ett dramatiskt giftgrönt landskap. Där gestaltens huvud skulle ha suttit flödar en svart, tjockflytande rök eller massa fram som ett slags pågående transformation från en form till en annan. På en vägg mitt emot I am an engine, som målningen heter, återkommer samma främmandegörande massa i en ny gestalt – vällandes på en djurlik kropp i ett fascinerande och obehagligt kreatur som återkommer i flera verk, både målningar och skulpturer. Det skulle kunna handla om en ytterligare genmanipulerad vidareutveckling av den där belgiska kon som var så omtalad för några år sedan, som med sina svällande, knappt rörliga kroppar blev en symbol för en mänsklig rovdrift utan gränser. Men Anderssons bilder, och kanske i synnerhet de tredimensionella versionerna, bär också en elegant, nästan poetisk underton som inte nödvändigtvis vill ha att göra med någon civilisationskritik. Snarare vill de konstatera något undflyende om hur svårt det är att greppa en tydlig verklighet.

MG_0855På ett lågt fundament står en naken kvinnokropp vars huvud, bröst och armar har slukats av samma massa eller moln, på en gång dold och exponerad. Kanske gör molnet motstånd mot konsthistoriens patriarkala blick, kanske understöder det densamma. Willem Andersson söker det tvetydiga och rör sig, i jämförelse med sina tidigare visade verk, bort från det tydligt narrativa. Det är både en fördel och en nackdel. Det förstnämnda för att det är lätt att uppskatta det obestämbara, det senare för att Andersson är en bra historieberättare.

Att vidga perspektivet och bredda utställningen med fler motivsfärer vore en tanke, men då skulle å andra sidan den tajta helheten gå förlorad. Med ett strikt fokus på den amorfa och gäckande formen skapas det förstås starka intertextuella relationer mellan verken och ett underhållande spel mellan olika dimensioner och skalor.

Att It Came Back and Larger domineras av skulpturer skulle också kunna indikera att Willem Andersson aktivt söker ett nytt språk eller åtminstone en ny publik. En av skulpturerna, Tear your hair and burn down your churches, visar molnformen som en konkret rökpelare ovanför en kyrkokropp i bränt trä och sticker ut med ett lite skitigare uttryck och en tydlig dramatik. I övrigt har verken en ton och finish som kunde ha fungerat på Moderna museets kommersiella kalasutställning Skulptur efter skulptur härom året. Faktum är att Anderssons uttryck också visar ett lite otippat släktskap med Charles Rays rena, lite putsade anslag.

Sebastian Johans

Foto: Belenius/Nordenhake. Jakobs torg 3. Utställningen pågår 7 november – 13 december 2015

Frilansande konst- och litteraturkritiker. Gav 2014 ut boken Puss & dra åt helvete!, om åtta finländska konstnärskap.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *