Publicerad 22 maj 2017 Av I Recensioner Med 5097 Visningar

Viva Arte Viva! (Venedigbiennalen 2)

Årets huvudutställning på Venedigbiennalen vänder sig in mot sig själv, hellre än den sträcker sig ut mot omvärlden. Den konstnärliga ledaren Christine Macel, till vardags på Centre Pompidou i Paris, är mer intresserad av inomkonstnärliga processer än av öppet politiska frågeställningar. Trenden att lyfta fram ursprungsbefolkningar är tydlig i Venedig, liksom på documenta 14. Dokumentära filmbilder av Amazonas indianer inleder avdelningen i Arsenale, där även ett stort gemenskapstält av Ernesto Neto finns (th), samt noggranna pennteckningar av den inuitiske konstnären Kananginak Pootoogook.

Allt samlat under mottot `Leve konsten!´ Här finns en hel del flummig gladkonst och kollektivt förlösande danspionjärer från 1960- och 70-talet, naivt porträttmåleri och textilt hantverk, men betydligt mindre av existerande brännpunkter som klimat, Trump eller flyktingströmmar. Eller är det kanske så att kunskapen för att hantera samtiden ska hämtas från gårdagens försök? Konstnärens privata skapande och naturfolkens allmänna uttryck får står för lösningarna i ett sökande tillbaka till källorna.

Kontakten med den omgivande verkligheten, som trots allt är närvarande i många verk, förmedlas framför allt genom färg och form. Och visst kan själva gestaltandet i grunden vara en kritisk handling, men som här, där flertalet verk framför allt engagerar visuellt och i mindre grad innehållsligt, blir det något av ett misslyckande eftersom endast ett fåtal verk engagerar i sin helhet. Macels urval formar sig till en jämntjock och färgglad filt; både värmande och lite kvävande beroende på hur den används.

Vi ska nog förstå valet att söka sig närmare konstens ursprung som en positionering gentemot förra upplagans mörkt frustande utandningar. Om Okwui Enwezor, som gjorde biennalen 2015, lät Marx ”Kapitalet” läsas högt på scen får vi nu snarare se texten förvandlad till färggranna textila trådar eller oläslig bildskrift. Flera inbjudna konstnärer arbetar med en sorts rituella manuskript på en kommunikativt grundläggande nivå. Här är Maria Lai överlägset mest intressant med sina uppslagna tygböcker och dokumenterade performance (tv). Att Lai, som avled 2013 vid nästan 100 års ålder, även lyfts fram stort på documenta 14 är nog ingen slump. Jag tippar på att starka ekonomiska intressen kring representationen av egendomen finns i bakgrunden.

Macel använder annars bortvändheten som en konstnärlig motkraft på ett mycket rättframt och pedagogiskt sätt. (Också det ett tema som återfinns på årets documenta.) Sebastián Díaz Morales och Koki Tanaka visar filmer av personer som vandrar i civilisationens utkant, i Patagoniens utposter respektive mot närmaste kärnkraftverk i Japan.

I utställningens inledning i Giardini radar Macel upp verk av vilande konstnärer. Där ligger de utsträckta med ryggen mot publiken; Mladen Stilinović, Franz West och Frances Stark. Konstnärens arbete kan också ske genom inaktivitet. Strax intill pågår däremot en febril aktivitet, i Dawn Kaspers platsspecifika musikperformance (th) och Olafur Eliassons verkstad där immigranter och biennalbesökare monterar hans designade lampa. Välmenande, men på samma gång en aning obekvämt att betrakta. Säkerligen en önskvärd reaktion.

Även i andra delar av utställningen finns verk som interagerar med publiken, som i David Medallas oförargliga hängmatta där man bjuds in att brodera fast ett valfritt objekt. Många syr fast sina visitkort i en närmast desperat handling att synas på biennalens världsmarknad för konst.

Macels arbetar pedagogiskt, ibland gränsande till det didaktiska. Hon delar in sin mastodontutställning med över 120 konstnärer i nio underavdelningar som delvis glider in i varandra. Lösa teman som ”konstnärer och böcker”, ”det gemensamma”, ”hantverkstraditioner” och ”tid och oändlighet” skapar ett kitt som för verken samman. Möjligen lite väl bokstavligt, samtidigt som ledmotiven inte lägger ett alltför tolkande raster över helheten. Katalogen är också snyggt överskådlig och fördjupar förståelsen av konstnärernas arbeten – något som behövs eftersom de flesta namnen är relativt okända. Dessutom finns korta filmer om varje konstnär på biennalens sida på YouTube.

Men ibland blir placeringen av verken rätt katastrofal. Visuella krockar uppstår istället för intresseväckande dialoger. Som i fallet Sheila Hicks (ovan) och Takesada Matsutani där den förras mångfärgade bollhav dränker den senares zen-inspirerade grafitgrå duk. Två konstnärer längre från varandra i uttrycket får man nog leta efter.

Vad gäller måleri verkar jag ha helt andra preferenser än Macel. Det är antingen för naivt och petigt, eller med för övertydlig realism och föråldrad modernism för min smak. Några undantag utgör Karla Blacks vackert hängande vitrosa pappersknyten eller Geng Jianyis montrar med böcker indränkta i färgat bläck. Mersmak ger också McArthur Binions Jasper Johns-inspirerade randrutiga målningar, som vid ett närmare betraktande är uppbyggda av konstnärens strimlade personliga dokument (th). Det slitna hopklistrade utseendet delar Binion med Mark Bradford, årets representant i USA:s lyckade paviljong.

Två videoverk som på olika sätt känns samtida är Rachel Roses sagoaktigt flödande verk om en liten vit kanins äventyr och Sung Hwan Kims mörka kroppsövningar och ritualer, där filmduken är placerad bland ett sceneri av kulissartade pelare.

En utställning av ”Viva Arte Vivas!” storlek är naturligtvis omöjlig att entydigt sammanfatta. För det är den alltför kalejdoskopisk och varierade, och ska väl så vara också. Avslutningsvis vill jag bara lyfta fram två verk som uttrycker det bästa med Macels vilja att fokusera på konstnären. Kader Attia har gjort en mycket fascinerande installation kring relationen mellan arabiska sångerskors och transpersoners mörka röster (tv). När de sjunger överförs högtalarnas vibrationer till brickor med couscous-korn, som i sin tur hoppande bildar mönster påminnande om människans stämband. Denna förbluffande visuella effekt är endast en del i Attias djuplodande undersökning.

Michael Beutlers stora träpaviljong är placerad sist i utställningens trädgård (th). Där är tempot lugnare än i hetsen inomhus, och med betydligt färre besökare. En kan andas ut efter att ha tagit sig igenom den väldiga utställningen. Väggarna på Beutlers paviljong är flätade och inga spikar har använts i den proffsiga konstruktionen. Men så ser jag det plötsligt – hela byggnaden flyter! Den rör sig sakta, närmast svävar, på de breda pontonerna i hörnorna. Effekten är hisnande och förhöjer utställningens genomgående hantverks- och processtematik.

Även om både Attias och Beutlers verk kan sägas belysa Macels idéer är de mer än något annat väl förankrade inom respektive konstnärskap. Samtidigt visar sig utställningen från sin bästa sida genom hur den lyfter fram verken och låter dem agera självständigt.

Magnus Bons

Foto: Andrea Avezzù (Sheila Hicks), Italo Rondinella (Maria Lai), Magnus Bons. Venedigbiennalen pågår 13 maj till 26 november 2017

Jag är Konstens redaktör från augusti 2015. Förutom på Konsten skriver jag i Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge) och Arterritory (Lettland).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *