Publicerad 02 mars 2015 Av I Recensioner Med 3148 Visningar

Veronica Brovall på Galleri Se Konst

De skulle kunna vara något slags prydnadspjäser, som sådana man har stående på en hylla i vardagsrummet, de här fyra figurerna som står på golvet. Spretiga keramikfigurer man kanske köpt på en loppis, för att de har sett roliga ut och väckt associationer. Och för att man gärna vill kasta en blick på dem, varje gång man går förbi dem där de står på hyllan, för att få en energikick och en trevlig känsla av något okänt, som en gåta man söker lösningen på…

veronicabrovallsmall1Veronica Brovalls utställning har fått namnet IDIOMS och det är uppenbart att hennes konst handlar om samtal och språkliga egenheter och att hennes konst är en dialekt inom det större språkområdet konst. Konsten refererar till sig själv och diskuterar sitt varande med sig själv i sina specifika uttryck. Krångligt? Nja – inte egentligen, när man tittar noggrannare. Det är en estetik med ett medvetet ställningstagande som ger utrymme för ett brett laborerande med former, färger, material och innebörder.

Jag tänker faktiskt pjäser; delar, stycken, som skulle kunna vara mindre, men lika gärna i mycket större format. De oregelbundna formerna passar bra på det rutiga klinkergolvet, det är som att skalan kan vara helt annan, som om man befinner sig på ett torg där några knöliga figurer står och pratar och gestikulerar. Pjäserna, av keramiklera, är byggda i en collagemetod, hopsamlade och sammansatta till gestalter. Hinkar, byttor, burkar och plastmuggar utgör grundelement och fundament. Slingrande flätor binder ihop och håller upp och letar sig in och igenom burkar och muggar. Skulpturerna är täckta av blank glasyr, metallicgrått, svart, vitt, brunt och grått och är brända i keramikugn. Bottomless, en knappa metern hög skulptur med muggar och flätor runt en sorts stam är monokrom i en grågul metallicglasyr, en konstig färg som gör den nästan okroppslig i sin stumma materialitet. Tvetydigheten i titlarna säger något om Brovalls vilja att slänga käft med auktoriteter och hänvisar också till det språkliga temat – Bottomless, utan botten med rumpan bar och We Got The Blame For Their Pain, männens slipsar som slingrar sig runt en erigerad tumme. Männen lider och kvinnorna får skulden. Det talade, och skrivna, ordet är en gestaltning som försiggår parallellt med formens gestaltning.

High Heeled Structure II DSC_0252(1)Det syns att konstnären gillar sitt material – den kladdiga formbara leran som låter sig användas till både det kitschiga och den strama formen, som förvandlas från mjukt till hårt, ett användbart material som går att jobba såväl snabbt som långsamt med. Material och innehåll samspelar och förstärker varandra; innehållet är materialets lust och detaljerna som adderas till en helhet. Här finns citat och influenser från serieteckning, graffiti, abstrakt skulptur och en allmän prylkultur. Tummen upp – lajkat på Facebook, den Kalle Anka-liknande handen, V-tecknet som en ironisk segergest överst på en stapel burkar. Flätorna, ett kvinnligt attribut som används som feministisk kommentar och som bild för något som ordnar och håller samman flera olika trådar. Leran behandlas med på samma gång hantverkskunnande och respektlöshet i avgjutningar och sammanställningar.

Traditionellt ses keramik främst som konsthantverk, ofta som en kvinnlig verksamhet, och Brovall leker med gränsen mellan konst och hantverk. Spänningen mellan högt och lågt ligger i tiden och samtidskonsten anknyter allt mer till populär- och konsumtionskultur. Keramiken har det senaste decenniet blivit trendig och det finns flera konstnärer som jobbar figurativt med leran – i Sverige Klara Kristalova, Per B Sundberg, med associationer till prydnadssaker och kitsch. Kanske kan man också tänka på de engelska konstnärerna Jake och Dinos Chapman som dock med en starkare, mera drabbande, råhet berättar om mänskliga villkor.

Det är hög energinivå, det är uppkäftigt, skickligt hantverk och kul, med ett gott självförtroende. Det som är bra med Brovalls verk är att de slinker undan från fastställda betydelser – samtidigt är det det som är svagheten. Brovalls konst griper inte tag i mig på något djupare plan men hon har tiden på sig – det kommer nog framöver.

Texten har tidigare publicerats i en kortare version i DT den 21/2

Adress: Slaggatan 20, Falun
Utställningen pågår under perioden 19/2 – 1/3

Maria Backman (text), Veronica Brovall (foto)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.