Publicerad 22 maj 2015 Av I Recensioner Med 37664 Visningar

Venedigbiennalen 2015

Okwui Enwezors All the World’s Futures, som utgör huvudnumret på årets Venedigbiennal, bildar ett prismatiskt panorama över vår samtid. Utställningen är myllrande och allvarsam, tydligt politisk och samhällskritisk, men också poetisk och musikalisk med ljusare stråk och finstämda klanger. Det övervägande intrycket är dock av en väldig mörk spegel som genom en mängd olikartade uttryck försöker belysa dagens ekonomiska orättvisor. Delvis genom historiska återblickar.

Hans Haacke Foto Magnus Bons

Hans Haacke (Foto: Magnus Bons)

En mängd korskopplingar uppstår mellan olika verk under vandringen genom Arsenale och Centralpaviljongen i Giardini. Så bildar Enwezor skickligt en utpräglat associativ konstruktion som binder samman det enorma utrymme som utställningen sprider sig över. Exempelvis Monika Bonvicins (IT/DE) hängande materialansamlingar av kedjor och motorsågar som dryper av svart färg, hakar in i Oscar Murillos (Colombia/UK) tjärdoftande becksvarta tygstycken, ett slags anarkistiska svarta fanor som inleder utställningen. Jag läser också ihop två dystopiska textmeddelanden, dels Fabio Mauris (IT) teckningar där orden The End och Fine återupprepas som slutackordet i en film, och dels vinnaren av Guldlejonet Adrian Pipers (US) griffeltavlor som repetitivt spaltar upp meningen “Everything will be taken away”. Kritskriften kan med en enkel gest suddas ut. En tydlig bild av vår bräckliga vistelse här på jorden.

Visst finns det genomgående en ödesmättad ton i Enwezors urval – kanske mest överdådigt gestaltat av John Akomfrah (Ghana/UK) i ett collage av filmer från bl.a. BBC om människans rovdrift på naturen – men denna samverkar med de många konceptuella verkens analytiska framtoning. Som ett exempel på Enwezors grävande i historien ingår installationer av Marcel Broodthaers (BE) och Hans Haacke (DE/US), där den senare visar ett urval av sina tidigare besöksenkäter tillsammans med en ny World Poll, som bl.a. ställer frågan om en tvåstatslösning mellan Israel och Palestina. Ytterligare en visuell sammanläsning uppstår, denna gång mellan Haackes blåa tygskynke som fladdrar över en fläkt mitt i rummet, och Sarah Szes (US) lika blå hängmatta av tunna trådar av akrylfärg, som visas utomhus i den behagliga trädgården i änden på Arsenale. Närvaron av denna och liknande kreativa samverkan mellan koncept och poesi är befriande och utställningens stora styrka.

Isaac Julien Foto Andrea Avezzù

Isaac Julien (Foto: Andrea Avezzù)

Den kanske mest spektakulära inslaget i All the World’s Futures består av en uppläsning av Karl Marx omdebatterade bok Kapitalet. Från början till slut, och om igen, under hela biennalen som pågår i ett halvår ska Marx fyra volymer läsas högt. Enwezor kallar det i sin programförklaring för ett ”oratorium”. Framförandet sker i det specialkonstruerade auditoriet The Arena, som under öppningsdagarna var fullsatt av förväntansfulla åhörare. Frågan är bara vilken ny förståelse som kommer ut av detta? Inte minst med tanke på textens höga teoretiska nivå och de korta snuttar som varje besökare kommer hinna ta del av.

Iscensättningen av Marx text regisseras av Isaac Julien (UK) och är en direkt fortsättning på hans video KAPITAL som visas i ett rum strax intill. Uppläsningen kompletteras med flera andra konstnärers verk som har tydliga performativa inslag. Arbetarsånger och musikstycken av olika slag kommer att framföras, tillsammans med filmvisningar och diskussioner. Här finns en tanke om utställningen som en medvetet ofullständig tilldragelse och som befinner sig i ständig utveckling.

Enwezors konstlabyrint samlar verk av närmare 140 konstnärer och kollektiv från 53 olika länder. Världsläget ligger ständigt i fokus, där bl.a. dagens och gårdagens arbetsförhållanden utforskas på olika sätt. Im Heung-soon (Sydkorea) fick välförtjänt Silverlejonet för videon Factory Complex, som blandar dokumentära bilder med överraskande smått surrealistiska inslag. Som att läderhandskar griper efter frukt i kyldisken, och att större delen av filmen är utan ljud. Heung-soon tar upp den svåra situationen för textilarbetare och flygvärdinnor i Asien, och problemen att organisera sig fackligt. Det låter kanske trist men är tvärtom oavbrutet engagerande.

Jeremy Deller Foto Magnus Bons

Jeremy Deller (Foto: Magnus Bons)

Jeremy Deller (UK) har skapat ett koncentrerat rum där svartvita foton av kvinnliga gruvarbetare i 1800-talets Wales möter budskap som sms:as till dagens löneslavar: ”Hello, today you have day off”. I praktiken betyder den lediga dagen inga pengar. Theaster Gates (US) tycks vilja leverera ett svar på en smärtsamt akuta situation genom sin filmade performance i en kyrkoruin i Chicago. Två män sjunger skrikande ut en sorts predikan medan de bokstavligen går omkring på rasmassor och bråte. Med en uppbygglig destruktivitet förflyttar de en dörr framför sig, en gest som de upprepar oavbrutet. Vi får jobba med det vi har, tycks Gates mena. Och ur detta arbete ska något gott komma.

Naturen får ofta symbolisera det allvarsamma läget vi befinner oss i, och verkliga och animerade träd dyker upp på flera platser i årets biennal. Robert Smithsons döda trädstam ligger på golvet i början av Enwezors utställning med en liten ställning för papper av Runo Lagomarsino (SWE) placerad intill. Pappren anger med solblekt skrift datumen för Columbus ankomst till och avfärd från Sydamerika. En stillsam politisk markering från Lagomarsinos sida, och en personlig framgång med tanke på sällskapet.

I Hollands paviljong ligger några förkolnade bitar av en trädstam, medan Finlands visar en animation där framtidens sista träd förmultnar framför våra ögon. Då är Frankrikes paviljong mer hoppfull, för där rör sig Céleste Boursier-Mougenots träd med tillhörande väldiga jordklumpar sakta genom rummet, svävande en bit ovanför golvet. En mäktig och märklig syn, bland många andra bleka och oinspirerade paviljonger. Ett undantag utgör dock Sarah Lucas i Storbritanniens paviljong som visar en samling obscent humoristiska kroppsformer och underliv gjutna i betong med tillhörande cigarettfimpar. Allt i en illgul inramning. Även Joan Jonas i USA:s paviljong är enastående i sin personliga blandning av bild, objekt och litteratur. Hennes installation bildar en värld i sig själv.

Robert Smithson Foto Alessandra Chemollo

Robert Smithson (Foto: Alessandra Chemollo)

Annars är förflyttningar av befintliga miljöer ett tydligt tema i år. Kanske som en reaktion på Mike Nelsons turkiska hus som fick stort genomslag för några år sedan? Grekland visar en dammig affär för djurhudar, Lettland en verkstad för hemmafixare och Kanada ett komplett minilivs med tillhörande bakre rum. Men det är Islands paviljong som verkligen passerar fiktionens gränser. Christoph Büchel (Schweiz/Island) har byggt om en f.d. kyrka till en fungerande moské – den första någonsin i Venedig. Projektet har redan väckt protester från de kommunala myndigheterna som hotar att stänga moskén om den inte enbart uppträder som ett konstverk. Fortsättning lär följa.

Christodoulos Panayiotou, som representerar Cypern, visar en av de vackraste paviljongerna i ett oansenligt men intimt palats på en bakgata. Vi känner honom från tystlåtna utställningar på Moderna museet och Galerie Nordenhake nyligen, men här fungerar Panayiotous precisa ingrepp betydligt bättre än i institutionernas glans. I ett slags försiktig rumslig koreografi placerar han ut sina guldpannåer, handgjorda skor, antika mosaiker och utgångna cypriotiska sedlar som strimlade fyller ett av rummen. Objekten intar sina platser med en stolt självklarhet.

Panayiotous installation rör sig kring arkeologiska avlagringar och levande hantverkstraditioner, och hakar därmed följsamt in i Jimmie Durhams stillsamt platsspecifika verk på Fondazione Querini Stampalia. Durhams sällsamma assemblage av glasbitar och olika objekt han hittat i Venedig kompletteras i katalogen av intervjuer med några av de hantverkare som fortfarande är verksamma här. Både Durham och Panayiotou är intresserade av kulturens restprodukter och lyckas med små medel skapa poetiskt lysande fickor mellan nu och då. Deras historieskrivning löper parallellt med Enwezors mer högljudda biennalverk, och visar att mäktig konst även kan uppenbara sig genom en viskning.

Biennalen pågår under perioden 9/5 – 22/11

Magnus Bons (text)

Jag är Konstens redaktör från augusti 2015. Förutom på Konsten skriver jag i Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge) och Arterritory (Lettland).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *