Publicerad 05 juni 2013 Av I Recensioner Med 2462 Visningar

Venedig-biennalen 2013

IMG_3547På väg till Venedig och den 55:e konstbiennalen sedan 1895 är förväntningarna på årets curator, den 39-årige och smått geniförklarade italienaren Massimiliano Gioni, högt ställda. Titeln till den internationella utställningen “Il Palazzo Enciclopedico” (Det encyklopediska palatset) har Gioni hämtat från den självlärde amerikansk-italienske konstnären Marino Auriti som 1955 tog patent på sin ritning av byggnaden Palazzo Enciclopedico, ett imaginärt museum som skulle visa all världens kunskap och som står arkitektonisk modell i första rummet i Arsenale.

Detta gigantiska kunskapsmuseum speglar Gionis urval till utställningarna i Arsenale och i den Centrala paviljongen i Giardini. Här finns alla tänkbara spår av mänskligt gestaltande. Från Camille Henrots (fick Biennalens pris Silverlejonet för lovande ung konstnär) välgjorda antropologiska videoverk “Grosse Fatigue” om kunskapssamlandet i ett videoformat till Liu Xius fantasifullt återgivna botaniska material som tecknats med en vässad bambustav doppad i bläck.

Av de 150-talet utvalda konstnärerna är drygt 40 inte längre i livet. Både etablerade konstnärer som outsiders och amatörer finns med och det är deras drömmar, fantasier, och hängivelser som står i fokus. Men alla är som sagt inte uttalade konstnärer utan flera har arbetat fram sina verk utan tanke på en konstpublik. Utställningen får en andlig tyngd av antroposofen Rudolf Steiners föreläsningsanteckningar liksom målningar av den internationellt nyupptäckta svenska abstrakta pionjären Hilma af Klint. För första gången i ett konstsammanhang visas även psykiatrikern C G Jungs så kallade Röda bok som i manuskriptform brottas med det omedvetna. På golvet nedanför Steiners svarta tavlor, äger Tino Sehgals performance rum. När jag är där sitter uttolkarna på golvet där en sjunger, en tycks tala i tungor och en rör sig i en slags transdans och ger en samtida koppling till det historiska arvet runtomkring. (Tino Sehgal belönades med Guldlejonet för bästa konstnär). I angränsande rum är det mer av ”handfasta” verk av konstnärer som Richard Serra vars minimalistiska skulpturer inger en annan slags sinnlig tyngd.

IMG_2749Utställningens rikedom av kosmologiska och esoteriska uttryck gör mig aningen matt. Det är många verk som kräver ordentligt med tid och närstudier och det blir på sina håll för mycket new age. De inledande diagrammen, skisserna och egensinniga mikrokosmos som blandas med ljudet av forna tiders diaprojektorer ger snarare ett intryck av att vara ett museum än en biennal om samtidskonst som varar i ett halvår. Med det sagt är det ändå flera verk som visar just på styrkan i sökandet som konstnär. Som rumänen Stefan Bertalans verk “I Lived for 130 days With a Sunflower Plant” (1979) där konstnären försöker lära sig allt om en solros från frö till slutlig död genom att dokumentera förloppet i fotografier, skisser och dagboksanteckningar. Den internationella utställningen som helhet tycker jag bjuder på fler överraskande moment än 2011 års något bleka version. Jag uppskattar Cindy Shermans specialcurerade utställning i utställningen. Här finns bland annat den belgiske Norbert Ghisolands studioporträtt av barn i brudkläder från tidigt 1900-tal som ofrånkomligt ger uttryck för de vuxnas förväntningar på framtiden. Shermans val av utklädda, maskerade, dolda och bokstavligt talat ouppnåeliga (Charles Rays “Fall’91”) människor ger en både skruvad och nyansrik bild av vad det är att vara människa.

Hur har då de nationella paviljongerna stått sig detta år? Det är 88 länder som deltar varav 10 är med för första gången; Angola, Bahamas, Bharain, Elfenbenskusten, Vatikanen, Kosovo, Kuwait, Maldiverna, Paraguay och Tuvalu. Angolas presentation av Edson Chagas fotografier av Lusanda och en grupputställning med samtida konstnärer gav Guldlejonet för bästa utställning medan Vatikanens utställning med konst som gestaltade första Mosebok framstod som i tunnaste laget jämfört med de verk som tagits fram i kyrkans namn genom århundradena. Den nordiska och finska paviljongen visar i år två finska konstnärer under gemensam titel, “Falling Trees”, apropå att förra biennalen resulterade i att ett träd föll över den finska paviljongen. Antti Laitinens dekonstruktion av ett stycke skog och rekonstruktion av finska träd utanför finska paviljongen visar ett rejält förhållande till att kultivera naturen.

IMG_2154Men det är i den rumänska paviljongen som jag stannar till på riktigt. Här presenteras “An Immaterial Retrospective of the Venice Biennale” där konstnärerna Alexandra Pirici och Manuel Pelmus iscensätter Biennalen genom tiderna som en slags gäster med gester utan de förbeställda skratten i TV. Konstnärerna ropar ut titeln från ett verk från förr och sedan är gestaltningen igång, ett par personer som med sina kroppar formar verken, lika enkelt som humoristiskt och imaginärt, vare sig du såg verket det år det begav sig eller inte. I den engelska paviljongen har Jeremy Deller under rubriken “British Magic” tagit ett par syrliga och knäppa bett på tidigare störningsmoment i konstnärens väg. 1800-tals formgivaren och socialisten William Morris är uppmålad på en stor vägg med uppdrag att kasta oligarken Abramovitjs lyxyacht Luna i Venedigs lagun. Luna tog upp en stor del av promenadstråket mot Biennalområdet år 2011 som förutom att skymma sikten var omgiven av kravallstaket vilket förminskade Venedigs redan begränsade promenadyta. Även Prins Harry får sig en omgång i en oerhört vacker film där den utrotningshotade rovfågeln, som prinsen med vän sägs ha skjutit ned år 2007, filmas i slowmotion när den attackerar en Range Rover. “A good day for a cyclist” heter verket som enligt Deller är ett sätt att ge igen indirekt till den vårdslöshet som även Prins Harrys påstådda beteende står för.

I den amerikanska paviljongen möts vi av skulptören Sarah Szes täta installation. Det är samlade ting som tar både interiör och delar av exteriören i besittning. Där finns objekt överallt, staplade, sorterade, uppställda och noggrant placerade ihop. Stämningen i den amerikanska paviljongen präglas av tystnad och förundran inför de många tingens gestaltande av mänskliga spår som en helhet. Den spanska (Lara Almarcegui) och belgiska (Berlinde de Bruyckere) är lika vackra som apokalyptiska med sin obestigliga pyramid av vackert rödbruna stenar som tar upp i stort sett hela paviljongen (spanska) och ett monumentalt liggande vaxträd (belgiska) som antar mänskliga former där det ligger med omplåstrade grenar och vilande på kuddar som för att samla krafter inför kommande påfrestningar eller möjligheter.

Utställningarna pågår under perioden 1/6 – 24/11

Jennie Fahlström (text), Jan Watteus (foto)

Frilansar som skribent och konstpedagog i Stockholm. Har en magister i konstvetenskap från Stockholms universitet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *