Publicerad 20 juni 2011 Av I Recensioner Med 1274 Visningar

Venedigbiennalen 1: ILLUMInations

ColomboDet börjar bra. Rent av lysande! Och i linje med temat för Venedigbiennalens curator Bice Curigers huvudutställning ILLUMInations – illusoriskt och fysiskt ljus. Innanför ingången till den stora paviljongen i Giardini hänger Philippe Parrenos Marquee – en baldakin av blinkande glödlampor på spegelglas. En glamorös början som leder vidare in till ett mer anonymt genomgångsrum där ett av utställningens absolut viktigaste verk tyvärr riskerar att gå besökarna förbi. Bakom ett svart skynke finns, otillräckligt markerat, Gianni Colombos återskapade Spazio elastico, som visades på biennalen redan 1968. Inuti Colombos svarta kvadrat bildar ultraviolett färgade trådar ett tredimensionellt rutmönster som sakta rör sig och deformerar sin egen rätlinjighet. Med enkla mekaniska rörelser osäkras min rumsuppfattning. Tillsammans med Jack Goldsteins korta animation The Jump från 1978, av en dykande kropp omvandlad till glödande punkter, bildas en lovande upptakt som omfattar undersökningen av ett slags optisk rumslighet.

I utställningens angränsande och centrala rum spelar Curiger därefter ut sina högsta kort – tre målningar av den venetianske 1500-talsmålaren Tintoretto. Hans religiösa motiv fyllda med förvridna och illusoriskt självlysande kroppar och flyende andeväsen i kraftig rörelse, avbildade i starka kontraster mellan ljus och mörker. Det brant uppvikta bildrummet har en märkligt upplöst fasthet och en makalöst fri penselföring. Att stå inför dessa mästerverk innebär en stund av stilla hänförelse.

TurrellHelt i skuggan av Tintoretto hänger på motsatta väggen Bruno Jacobs Invisible painting – ett litet A4-papper som skapar sin bild med hjälp av släpljuset över ytans buktningar. Som en osynlig skrift av vatten och ånga. Spår av en aktivitet. I katalogen anges att det ska visas tillsammans med objekten som användes när verket gjordes. Men de tycks vara bortstädade. Syns verket alls härinne? Jacobs processartade måleri är nära nog immateriellt och hade behövt ett eget rum.

Med dessa inledande konstnärer utvecklar Curiger ett intressant tema om bilders samtal sinsemellan. Och i dessa första rum fungerar hennes koncept som sagt bra genom en intelligent sammanställning av verk som öppnar varandra. Därefter tappar utställningen tyvärr ganska snart fokus. Endast några få verk tar upp den tematiska tråden – som Monica Bonvicinis öppna rumsinstallation med direkta referenser till en avbildning av Bebådelsen från en annan målning av Tintoretto. Bonvicinis speglande trappfragment och lampor av sammanbundna lysrör avslutar utställningen i Arsenale på ett lika elegant sätt som den började.

Även James Turrells Ganzfeld, som består av ett rum där väggar och golv löses upp och badar i ett översköljande färgat ljus, leder självklart temat vidare. Likaså Haroon Mirzas nedsläckta och ljudisolerade studio är egenartad och upprättar en tänkvärd länk till de diskreta rörelserna i Colombos ljuskub. Mirza använder och förstärker ljusets akustiska egenskaper på ett häpnadsväckande direkt sätt. En cirkelrund slinga med LED-lampor hänger ner från taket. Allteftersom lampornas ljusstyrka ökar sänder de ut ett närmast öronbedövande ljud. Det är både plågsamt och fascinerande – lite som att delta i ett perceptuellt experiment. Fler verk som dessa hade kunnat skapa en stomme åt utställningen. Nu blir de mer som oväntade undantag.

TrockelI stället för att precisera sitt uttalande visar Curiger upp ett slags allmän salongskonst av samtida snitt. Verk efter verk har en hård grafisk yta med verk som tycks efterlikna en passerad reklamestetik. Ett slags abstrakta färglekar i måleri och fotografi som liknar illustrationer. Och varandra. I katalogen talas det om ”ett system av repliker” och det är verkligen vad utställningen visar många prov på. Curigers titel ILLUMInations leder tankarna i riktning mot de traditioner som utvecklades i den medeltida illuminationen. Dessa utsökt utförda illustrationer i handskrifter är ett historiskt exempel på ett utsmyckande av en förlaga som i grunden är ett kopierat original.

De som trots allt lyckas väcka intresse kring ett hopsamlande av referenser ur dagens bildcirkulation är till exempel Elad Lassrys anonyma färgfotografier, Seth Prices vakuumreliefer av repknutar eller R. H. Quaytmans textila silkscreens. Alla tre bearbetar med sina exakta formexperiment ett snävt avgränsat måleriskt område. Sigmar Polke och Rosemarie Trockel finns naturligtvis representerade i utställningen som ett slags konceptuella föregångare, där Trockels tredimensionella bildkombination är enastående bra.

Det är bara att konstatera att ILLUMInations nästan helt saknar verk med en mer öppet politisk udd. Undantaget är Dani Gals video Nacht und Nebel som med ett suggestivt filmiskt bildspråk återskapar natten då nazisten Adolf Eichmanns aska ströddes ut på internationellt vatten i Medelhavet. Utan dialog skildrar Gal en händelse som har fått kusliga likheter med hur det gick till när Usama bin Laden nyligen begravdes i hemlighet. David Goldblatts dokumentärt svartvita porträtt av ex-kriminella som fotograferats på brottsplatsen bearbetar Sydafrikas nationella trauma genom enskilt terapeutiska handlingar. Han har under lång tid skildrat det rasistiska apartheidsystemet på en vardaglig nivå och representeras även med flygfoton över Johannesburg som tydligt redovisar hur segregeringen fortfarande sprider ut sig.

MendizabalGoldblatts fotografier ingår som en del i Monika Sosnowskas Para-Paviljong – ett mycket lyckat grepp av Curiger där hon inom utställningen låtit fyra konstnärer uppföra mindre arkitektoniska byggen med plats för verk av andra konstnärer. Sosnowskas stjärnformade väggstruktur rymmer, förutom Goldblatt, en installation av den tidigare nämnde Haroon Mirza. Franz West – som för övrigt belönades med Guldlejonet för sitt konstnärliga livsverk – har i sin paviljong vridit en skalenlig kopia av sitt kök ut och in, komplett med verk av hans vänner. En salig blandning av konst samsas på väggarna där även tapeten är konst. Även Song Dongs system av sammanfogade garderobsdörrar och Oscar Tuazons betonglåda med lutande väggar är Para-Paviljonger som bygger på tankeväckande omkastningar av inre och yttre rum.

Över huvud taget är det i växlingen mellan rum och i sammanställningen av skilda konstnärers verk som behållningen med Curigers ILLUMInations ligger. Det fungerar bäst i de mindre salarna i Giardini där rummen både öppnar och sluter sig mot de intilliggande. Karl Homqvist – en av tre nordiska konstnärer som har bjudits in till huvudutställningen – visar där bland annat en textbaserad väggmålning som samsas fint med Guy de Cointets grafiskt lekfulla teckningar och Jeanne Natalie Wintsch ockulta broderier. Klara Lidéns samling av snodda papperskorgar fungerar i Arsenale mest som ett stilla konstaterande av hennes praktik att ta saker från en kontext till en annan. Norska Ida Ekblads verk fungerar i mina ögon inte alls.

MirzaSlutligen är det verk av två konstnärer utanför vardera änden av utställningen som stannar kvar i minnet – Josh Smith och Asier Mendizabal. Båda visas på flera platser i utställningen, Smith bland annat med en enorm dubblering av utställningstiteln vid ingången till den centrala paviljongen i Giardini. Men hans Venice set books, en samling av 200 artist books som ligger utspridda i den smäckert avlånga paviljongen ritad av James Stirling ute i parken, har ett betydligt mindre anspråk. Likt anteckningsböcker fyllda med klotter och tags upprepar de sitt visuella mantra likt en lång handtextad bildrulle. På andra sidan utställningsområdet – i den befriande vilda parken Giardino delle Vergini – har Mendizabal i en sliten lagerbyggnad installerat diabildspelet Soft Focus. Men en jämn rytm matas suddiga fotografier föreställande ett slags religiösa bruksföremål fram. En samling bilder av en baskisk museifotograf. Det var något närmast magiskt med det flödande framvisandet av dessa ålderdomliga tecken. Med takten och med rummet de visas i. Vems bilder är det jag ser?

Bilder (uppifrån och ned): Gianni Colombo, James Turrell, Rosemarie Trockel, Asier Mendizabal, Haroon Mirza

Utställningen pågår under perioden 4/6 – 27/11. En andra text om biennalen – de nationella paviljongerna – publiceras onsdagen den 22 juni.

Magnus Bons (text och foto), Jan Watteus (foto)

Jag är Konstens redaktör från augusti 2015. Förutom på Konsten skriver jag i Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge) och Arterritory (Lettland).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *