<

Publicerad 17 maj 2015 Av I Recensioner Med 2923 Visningar

Vårutställningen på Konstfack 2015

Världen håller på att gå åt helvete, men Konstfackstudenterna är redo att rädda den. På årets Vårutställning duggar de politiska budskapen tätt – eller handlar det kanske mer om ett politiskt engagemang som (lyckligtvis) ännu inte avsatt så många budskap? Hur som helst, det var ganska länge sedan jag såg en så politiskt medveten avgångsutställning. På gott och ont. Ibland tenderar engagemanget att glida över i skuldkänslor för det mesta som är snett i det västerländska samhället: miljöförstöring, segregation, överkonsumtion, könsförtryck och mycket annat. När det vill sig illa blir resultatet spridda skurar av snyggt typograferade men ganska blodfattiga politiska programtexter. Lyckligtvis hör de exempel till undantaget – Konstfack är och förblir en utbildningsinstitution där hantverket står i centrum, oavsett hur det teoretiska ramverket ser ut. Det avspeglas också i Vårutställningen, där fyndigt hantverk ofta möter pigga idéer.

Curatorteamet bakom årets Vårutställning består av designgruppen UglyCute, som varit en av pionjärerna för nedbrytningen av det hierarkiska förhållandet mellan konst, konsthantverk och design. Man har tagit konsekvenserna av hur gränsöverskridande dagens studenter arbetar, och helt sonika blandat studenterna med varandra, utan att binda dem till ämnestillhörigheten. Det gör att utställningen känns mer oförutsägbar och spännande än på länge, och Konstfacks inte helt utställningsvänliga lokaler känns heller inte så hämmande.

Leontina Gustafsson använder lokalerna på ett högst speciellt sätt. Hon har skapat “skalet” av en tiggare med sin tomma kopp framför sig, och placerat ut figuren på lika ställen i utställningen. Vid första anblicken känner man igen sig – säg den stad som inte har tiggande EU-migranter som ett framträdande drag i stadsbilden – men efter en stund infinner sig obehaget, eftersom man varken kan komma undan eller “köpa sig fri” med några mynt i koppen. Även Tarina Frank rör sig med nöd och nödställda som tematik. Hon har formgivit ett antal “smycken” i form av räddningsvästar som behängts med allehanda nödvändighetsartiklar. Mi Tjios snillrikt utformade scarf rör sig med överlevnadsmotivet. Den går nämligen att drapera på flera olika sätt, beroende på i vilken kultur man vistas och i vilken religions maktsfär. Ett klipskt och funktionellt inlägg i debatten om multikulturalismen.

Flera av studenterna inom ämnet konst har valt att denna gång ta ut svängarna ordentligt med stora och väl genomarbetade presentationer. A Erika Bergström och Malena Norlin arbetar med olika typer av material, och bygger upp större helheter – den ena tvådimensionellt och den andra tredimensionellt – som hämtar sina referenser från en punkt bortom de språkliga kategorierna. Man skulle kunna tala om postminimalism, med förbehållet att ingen av konstnärerna försvär sig åt någon konsthistoriskt betingad renhetskult. Här är det fysikalitet och smutsighet som gäller.

I motsatt ände av det estetiska spektrumet befinner sig Alejandro Montero Bravo, vars verk anammat 80-talets överlastade formspråk. Paradoxalt nog gör han det för att tala om sin känsla av utanförskap, och bygger sålunda en ny självkänsla utifrån erkännandet av att allt som konstvärlden egentligen erbjuder är skamlös fejk. Isak Sundström resonerar på ett likartat sätt, och visar ett projekt baserat på den politiska insikten att hopplösheten är det enda vi har att hoppas på och att verklig förändring måste utgå från ett slags politikens nirvana där all kampanda och ambition har utsläckts.

Nirvana av ett annat slag bidrar Daniel Reinius med. I hans mörkrum förenas ljus och rök på ett sätt som bygger nya, flyktiga arkitekturer. När man under några timmars tid låtit sig roas, entusiasmeras och provoceras av alla mer eller mindre sofistikerade examensprojekt blir Reinius eteriska och budskapslösa lowkey-presentation något som man kommer ihåg långt efter det att utställningen stängt.

Adress: L M Ericssons väg 14, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 13/5 – 24/5

Anders Olofsson (text och foto – se bilderna från utställningen nedan!)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *