Publicerad 24 maj 2011 Av I Recensioner Med 4961 Visningar

Vårutställningen 2011 på Konstfack

oakVårutställningen på Konstfack är av hävd ett fyrverkeri av sinnesintryck, denna gång producerat av 176 studenter från Kandidat- och Magisternivåerna. Vid slutet av tiden som student är det vanligt att man ställer sig de Eviga Frågorna om det egna subjektets relation till omvärlden, om sin egen yrkesidentitet och om konstens plats i världen. På konstnärliga utbildningar kan detta ibland resultera i ganska introverta övningar, men så är inte fallet på årets upplaga av Vårutställningen. Det var faktiskt länge sedan jag såg Konstfackstudenterna visa upp en så öppen och inkluderande sida. Här söker man i de allra flesta fall efter interaktion med betraktaren, stundtals handgripligen, andra gånger i eftertankens stilla rum. Det känns som om den nyligen så bespottade relationella estetiken fått en recycling och kommit ut på andra sidan i form av ett helt knippe relationsskapande strategier. Även i de fall när man arbetar med högst fysiska objekt är står denna attityd ofta i fokus.

trappOak Wattanai Chanakot (Konst i det offentliga rummet) arbetar processbaserat i den historiska relationella estetikens anda (bilden ovan). Hennes projekt bygger på att publiken inbjuds att utforska en relation baserad på ett gemensamt manuskriptarbete. Resultatet blir en hybrid av traditionellt rollspel psykodynamiskt forskningsarbete. Greppet är inte nytt, men inramningen föredömligt avspänd och opretentiös. Ylva Trapp (även hon från Konst i det offentliga rummet) har givit sig i kast med en betydligt mer vardagsprosaisk verklighet, åtminstone för unga människor i Stockholm (bilden till höger). Hennes projekt kretsar kring svårigheten att hitta en bostad, och hon öppnar sitt intima rum för oss i form av en stapel med flyttkartonger där hennes inre monolog tar gestalt. Tragiskt, absurt och diskbänkspoetiskt på en och samma gång.

koharaDet är kanske ingen överraskning att studenterna från Konst i det offentliga rummet står för så många av de mest spännande, tankeväckande – och poetiska – presentationerna vid årets Vårutställning. Ami Kohara redovisar ett i grunden mycket enkelt men ändå mångdimensionellt projekt (bilden till höger). Hon utgår från idén om att en gemensam fysisk verklighet inte nödvändigtvis producerar en likartad, gemensam upplevelse hos två olika individer, något som i förlängningen innebär att verkligheten skulle kunna existera som en illusion för var och en av oss, frikopplad från den materiella världen. I en enkel men effektivt utformad installation har hon reproducerat ljud- och doftintrycken från ett rum på Stockholms Stadsbibliotek. I Konstfacks allt annat än ostörda miljö kunde man tro att upplägget skulle få svårt att göra sig gällande, men det förhåller sig i stället tvärtom. Ami Koharas projekt är en ö av kontemplativt lugn i en annars hektisk omgivning.

ma_st_stephanie_wiegner_01Mycket av de relationella strategierna i årets Vårutställning utgår från berättandet som form och företeelse. Stephanie Wiegner (Storytelling) arbetar med iscensatt fotografi av det slag vi sett hos konstnärer som Année Olofsson och Jeff Wall (för att plocka ett par slumvisat valda namn ur en stor mängd konstnärskap). Wiegners tranpar således utmed stigar där det vandrats ganska flitigt, men hon lyckas ändå skapa en egen värld som fascinerar betraktaren (bilden till höger). Bilderna är sköra och lite bleka, och tillsammans med de anakronistiska detaljer hon kryddar bildrummet med får man känslan av att befinna sig i ett tidlöst sammanhang där trygghet och hot samexisterar i miljöer som verkar klippta ur bilden av ett Sverige som inte längre existerar. Eller är det en inre resa vi bevittnar? Som som så ofta på årets Vårutställning lockas vi att formulera egna svar på konstnärernas frågor.

agborgMen berättandet behöver inte nödvändigtvis ta spjärn i en igenkännbar verklighet. Signe Dalsgaard Agborg (Keramik och Glas) har skapat en veritabel scenografi, ett teaterrum i vilket sällsamma företeelser har hittat en gemensam spelplan (bilden till höger). Hennes presentation omspänner flera olika medier, från video till glas, och rör sig fritt mellan surrealistiska arketyper och en form av laboratorieestetik som är svår att definiera. Någonstans anar man konturerna av en diskussion kring frågor som rör människans relation till naturen, och Agborgs projekt levererar en skruvad version av de naturhistoriska museernas dioramor, komplett med den kittlande förnimmelse som uppstår när liv och död uppträder på samma scen.

eldrotDagens Konstfackstudenter är inga naiva oskulder, utan högst medvetna om i vilken tradition de manövrerar och vilken relation de har till ebentuella föregångare och/eller inspirationskällor. Duon Johan Eldrot och Erik Larsson (Fri konst) har byggt en hel installation kring den amerikanske flygarhjälten Richard E. Byrd, legedarisk polarfarare (bilden till höger). Eldrot och Larsson “rekonstruerar” Byrds bedrifter med hjälp av modeller, fotografier, dokument och ljudupptagningar. Konceptet påminner om Johan Thurfjells och Golidn+Sennebys verk, och har samma öppning mot det spektakuläraoch fiktivt mysteriösa som finns hos dessa konstnärer. Några epigoner är dock inte Eldrot och Larsson. Det går inte att missta sig på att deras projekt verkligen är sprunget ur en genuin skaparlust och energisk fantasi, parat med en imponerande hantverksskicklighet.

davidssonI vår digitaliserade värld med en uppsjö av sociala medier till vårt förfogande kunde man tro att möjligheterna att skapa och upprätthålla mellanmänskliga relationer borde vara närmast obegränsade. Men så är inte fallet. Antalet singelhushåll och skilsmässor ökar, och Kajsa Davidsson (Industridesign) har en lösning på problemet. Hennes mjuka och stilfulla kommunikationspryl förvandlar datakommunikationen till ett system som förmedlar känselupplevelser i stället för ettor och nollor (bilden till höger). Förutom att faktiskt vara prototyp till en tingest som det faktiskt kan finnas ett behov av i vår fragmenterade kultur ger Kajsa Davidsson också en småbitsk kommentar till kommunikationshungern  som ständigt lurar i alla våra sofistikerade kommunikationssystem.

anliotPå varje Vårutställning brukar det finnas en ung konstnär som tar ut svängarna ordentligt inom fakulteten Keramik och Glas. Detta år heter hon Pia Anliot. Hennes sanslösa objekt – eller hantverksskulpturer – förenar samtida konceptkonst med new age-tingeltangel (bilden till höger). Anliot har inte många hämningar, utan jonglerar frimodigt med alla tänkbara smakbegrepp.

Adress: LM Ericssons väg 14, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 19%7 – 29/5

Titta på ett bildgalleri från Vårutställningen!

Anders Olofsson (text och foto; förutom Stephanie Wiegners bild som är tagen av konstnären)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *