Publicerad 06 april 2021 Av I Recensioner Med 317 Visningar

Värstascenario på Lunds konsthall

Julie Edel Hardenberg, Riksgemenskapspaus, 2005. Foto: Daniel Zachrisson

Tvångströjan går i rött och vitt. Ena sidan består av den grönländska flaggan. Andra sidan av den danska. Där finns kraftiga läderremmar med metallspännen. Svårt att hantera den kluvna identitetens trauma? Eller kolonialismens spår? På med tröjan och dra åt. Julie Edel Hardenberg gör konst som känns in på bara kroppen när hon vittnar om sina erfarenheter som grönlänning. Självmordsnivån är hög bland män med inuitisk härkomst, men det är inte den psykiatriska vården som hon syftar på. I sina flaggskulpturer och språkprojekt på Lunds konsthall gör hon upp med de mentala tvångsstrukturer som de nordliga öborna ännu pressas in i. Där väller det svarta håret fram längs det vita korsets sömmar i den röda Dannebrogen.

I ett annat starkt och symbolladdat verk av Hardenberg pågår en märklig symbios där den stickade danska flaggan repas upp och blir till garn för den grönländska som växer fram. Eller är det tvärtom? Visserligen har den grönländska självständigheten stärkts sedan ett tiotal år. Men den danska staten har ännu ett fast grepp om sin forna koloni och dess 56 000 invånare.

Så har dess vita vidder ständigt lockat till erövring och exploatering, även före de isländska vikingarna slog sig ner längs kusten. Efter att först Norge och sedan Danmark hävdat sin överhöghet, kom USA som än idag har en betydande militär närvaro på plats. Belägen mellan Alaska och Ryssland har ön en strategisk position, rik på åtråvärda råvaror under istäcket. Samtidigt har dess smältande glaciärer placerat Arktis i den globala uppvärmningens brännpunkt. Mitt i denna dragkamp om resurser och revir står det inuitiska ursprungsfolk som likt de nordiska samerna ännu tvingas kämpa för rätten till sitt land, språk och kultur medan de bearbetar tidigare seklers diskriminering och förtryck.

Jessie Kleemann, Blått grönt land, 2020. Foto: Daniel Zachrisson

Det är mot denna komplexa fond som fyra grönländska konstnärer möts i utställningen ”Värstascenario”, med titeln hämtad från en rubrik i den brittiska dagstidningen The Guardian i fjol. Den beskrev hur vetenskapsmän varnar för att den arktiska isen nu smälter i sådan takt att vi snabbt närmar oss forskningens värstascenario. Kanske är det Jessie Kleemann som tydligast gestaltar våndan inför detta hot. ”Arkhticós Doloros”, arktisk sorg, kallar hon sin performance som i filmad version fyller konsthallens inre sal (övertsa bilden). Där vandrar hon barfota över den grönländska glaciär som under solens strålar smälter till en porlande sjö. I händerna håller hon ett svart skynke som i den bitande vinden flaxar likt ett förebud om undergång.

Elisabeth Heilmann Blind, Meqqu–Angalasoq, 2021. Foto: Hans-Olof Utsi

I den läsvärda katalog som delas ut – nödvändig för en djupare förståelse – påpekas att begreppet här inte endast avser en klimatmässig härdsmälta. Värstascenario kan också vara förlusten av närheten till sitt språk och land, vilket sällan tycks kompenseras av att den drabbade får full tillgång till en annan kultur. Många är de inuiter som trots skolning och arbete i Danmark tilldelats rollen som den exotiske andre, ursprunglig och primitiv. Men främlingskapet inför den egna kulturen kan även upplevas av inuiter som inte lämnat Grönland.

Själv har Julie Edel Hardenberg en inuitisk mor och dansk far och är tillsammans med sin danskspråkige make bosatt i den största staden Nuuk. Det var när hon insåg att hennes barn börjat betrakta danskan som Grönlands naturliga språk som hon beslöt att enbart tala sitt modersmål offentligt. På konsthallen kan man ta del av text- och bildfragment ur detta livs- och konstprojekt. Fastän grönländskan då var på väg att bli landets enda officiella språk visade det sig i princip omöjligt att på det språket utföra de enklaste ärenden, som att hälsa på en myndighetsperson, bli medlem på ett gym eller boka om en biljett på landets flygbolag. Inte sällan blev hon bemött som en särling, problemmakare eller anklagades för att vara nationalist och rasist.

Elisabeth Heilmann Blind, Meqqu–Angalasoq, 2021. Foto: Hans-Olof Utsi

Det är detta tillstånd av frustration och alienation som dansaren och koreografen Elisabeth Heilmann Blind tar spjärn mot när hon återerövrar den flertusenåriga grönländska dans- och masktradition som bannlystes av de kristna missionärerna. Snarare än att bära en mask stoppar hon en benknoteformad pinne i munnen och målar sig i ansiktet. När ritualen är fullbordad träder en annan persona fram, okuvlig, skrämmande och frigjord. Dessa förvandlingsnummer och performances finns här representerade genom en rad kraftfulla fotografier och videodokumentation.

Pia Arke, still från Arctic Hysteria, 1996

Genom sitt arbete slår Hardenberg och Heilmann Blind följe med Pia Arke (1958-2007), Grönlands kanske mest kända konstnär vars breda genombrott kom först efter hennes död. Efter att ha skymtat hennes verk vid ett par internationella satsningar känns det som en lycka att äntligen få se ett större urval av hennes fotografier, kartläggningar och videokonst – och jag blir inte besviken. Liksom Hardenberg hade Arke en inuitisk mor och dansk far, och flyttade med sin familj till Danmark som tolvåring utan att ha lärt sig flytande grönländska.

Pia Arke, Självporträtt, 1992. Pia Arkes kvarlåtenskap/Søren Arke Petersen, Köpenhamn

Arke kom främst att ägna sig åt den grönländska historien och identiteten i ett lika kritiskt som infallsrikt bearbetande av kolonialismens arv. Ledigt rörde hon sig mellan det fiktiva och dokumentära, det konceptuella, antropologiska och schamanistiska. Till utställningens höjdpunkter hör hennes numera legendariska videoverk ”Arktisk Hysteri” från 1996. Termen användes av amerikanska och europeiska polarfarare för det psykiska tillstånd som ansågs drabba inuitiska kvinnor. I videon syns konstnären kravla naken på golvet över ett monumentalt fotografi av karga grönländska vyer. Till slut river hon sönder bilden.

Återigen denna förtvivlade vanmakt i förhållandet till det egna landet. Som vore det omöjligt att tränga bortom de mytiska föreställningar och fördomar som format bilden av Arktis. Det är ett kompromisslöst och uppfordrande men också humoristiskt livsverk som träder fram. I likhet med utställningen i stort bottnar Arkes verk både i egen levd erfarenhet och insamlande av andras berättelser. Poetiskt och politiskt tecknar ”Värstascenario” en skarp och mångbottnad bild av den grönländska historien och samtidskonsten.

Carolina Söderholm

Lunds konsthall, Mårtenstorget 3, Lund. Utställningen pågår 6 mars – 30 maj 2021

Carolina Söderholm är konstvetare, kulturjournalist och kritiker verksam i Malmö.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.