Publicerad 16 juni 2020 Av I Recensioner Med 616 Visningar

Ulrica Hydman Vallien på Liljevalchs

Ulrica Hydman Valliens arbetsbord. Foto: Liljevalchs

Jag vet inte om du har sett denna värld, men i ärlighetens namn är det nog ändå lite konstigt om den helt och hållet har gått dig förbi. Kanhända att den av olika anledningar har hållits på visst avstånd. Eller så är det bara som det sägs: att det är svårare att se eller närma sig sådant som under många år har funnits rakt framför en.

I konstnären Ulrica Hydman Valliens bildvärld blir ting och varelser synliga bortom sina annars tidsliga, rumsliga och kroppsliga ramar. Det är en värld som tar sin form genom teckningar, keramik, glas, textilier, akvareller, bokillustrationer och målningar. Här blommar tulpanerna oavsett årstid. Ormarna slingrar sig in i köksskåpen och även om det är sällsynt så visar sig ibland även råttor på vardagsrumsbord eller fönsterbrädor. Färgerna är ofta så skarpa att det tar tid för ögonen att vänja sig.

Ulrica Hydman Vallien, installationsbild Liljevalchs. Foto: Magnus Bons

Det kan kanske liknas vid erfarenheten av att gå ut i naturen om våren och överväldigas av trädens nästan neongröna blad efter en lång vinter omgiven av äggskalsfärgade eller ljust grå väggar. En upplevelse som inte alltid är helt smärtfri. Lite varstans befinner sig mödrar med barn, ibland har människorna djurungar och djuren människobarn, och det är inte alltid lätt att särskilja djur från människor eller ”gossedjur” från barn. Några av ormarna bär barnansikten och i en prickig soffa sitter en kattliknande kvinna med mörkt rosa hy och högt blodtryck jämte ett gult djur med klargröna ögon.

I utställningen Ulrica Hydman Vallien – En paradisattack visas omkring 500 verk. I en av de stora salarna nära entrén står husguden som för att välkomna besökaren in i rummet, men eftersom den är något dold bakom ett iscensatt arbetsbord kanske betraktaren snarare hålls på fortsatt tryggt avstånd. Skulpturen är tillverkad i stengods, målad med akryl, och bär titeln Fy för dig. Jag ler när jag ser verkets titel och gör mitt bästa för att hålla fast vid de känslor och bilder som konstverket frammanar.

Ulrica Hydman Vallien, Råttskål, Kosta Boda

Det utställningen tidvis gör är att stänga dörrar som i stället hade kunnat lämnas på glänt in mot konstens värld. Delar av salen på Liljevalchs liknar en scenografi med staffliet och det stökiga arbetsbordet med utplacerade fotografier, glasobjekt, penslar i glasburkar och nedfläckade arbetskläder. Det är ett tydligt försök att foga samman konstnärens liv med hennes konst, och i introduktionsbladet står det ordagrant att utställningen ”visar hur liv och konst var ett för henne”.

Må så vara, jag rör mig långsamt, och med skygglappar mot den hårt kuraterade berättelsen, vidare mellan konstverken i ett försök att komma dem riktigt nära. På ytan ligger en berättelse som jag tidigare tagit del av även i bokform och genom dokumentären Ulrica – en paradisattack på SVT Play. Men att på allvar hänge sig åt konsten innebär att ge utrymme för andra former och berättelser att framträda, vid sidan av den begränsande inramning som utställningsformatet innebär. Det är trots allt för konsten som jag är här.

Ulrica Hydman Vallien, Madonna ur serien Ikoner, 2018. Foto: Joachim Grusell

Ytterligare en bit in i salen står Råttskålen som Hydman Vallien tillverkade för Kosta Boda redan 1972. En stor glasskål målad i gröna nyanser med partier av blått, likt en något blötlagd gräsmatta, och därpå flera svarta råttor med illröda ögon. Ett säreget måleri var på väg att etableras, och allteftersom åren gick kom hennes stil att bli igenkänd av många. Råttskålen uppskattades inte av Kosta Bodas dåvarande vd Erik Rosén och sattes därför aldrig i produktion. Men Hydman Vallien lät i stället råttorna löpa amok och gång på gång återvända i flera verk.

Döden och mörkret är ofta närvarande, ibland puttrandes under ytan men i andra fall också rent konkret. 2008 lanserades ett antal likkistor som Hydman Vallien formgivit för Rydéns. Om de klassiska träkistorna målade i vitt med rankor och fjärilar säger hon själv: ”Döden är ett äventyr vi inte vet någonting om.” Ett äventyr som hennes konst, även nu när hon själv är borta, fortsätter att utforska.

Serien Ikoner från 2018, som Hydman Vallien skapade inför en utställning på VIDA museum på Öland, kom att bli hennes sista verk. Här framträder en betydligt mer sparsmakad färgskala, och nästan upplösta mänskliga kroppar med ansikten utan ögon, näsa och mun. I relation till Hydman Valliens tidigare verk känns dessa målningar nästan ofärdiga, men det är ändå tydligt att det är hon som är deras avsändare.

Ulrica Hydman Vallien,teckning. Foto: Joachim Grusell

I en av flera madonnabilder ses en kvinna med grått hår hålla ett barnhuvud i sin famn, hennes händer och barnets huvud bär samma röda färg och bakgrunden skiftar i skarpt rosa nyanser. Stolen hon sitter på är vit med svagt gråaktiga partier, och om det inte vore för hudens rosa skiftningar och kroppens tunna röda konturer skulle hon nästan smälta samman med stolen. Trots att brösten är synliga ser det ut som att den kvinnliga kroppen, från halsen och neråt, är ett åtsittande klädesplagg. Ett plagg som i andra sammanhang kanske skulle kunna tas av.

Genom serien Ikoner visar sig ett tydligt släktskap med konstnären Marie-Louise Ekmans arbeten. 2015 målade Ekman verket Skuggmadonna med barn, vilket porträtterar modern i form av en skugga och barnet med endast fyra tunna streck som ögon, näsa och mun. I Ekmans verk är konturerna skarpa och inga skiftningar i färg är synbara. Men det är inte bara här som samhörigheten erfars, de två konstnärerna möts även i deras gemensamma intresse för ett slags gränsland mellan humor och mörker, och i tematiken kring kvinnlighet och moderskap. Två konstnärskap som både skiljer sig åt och ger uttryck för en samhörighet. Sällan verkar konsten i ett vakuum.

Ulrica Hydman Vallien, keramikfigurer. Foto: Joachim Grusell

Det är som att Hydman Valliens konst motsätter sig en förenklad kategorisering. Den gnager aktivt små håligheter i gränserna för etablerade berättelser och kategorier av vad som anses fint eller fult, högt eller lågt, och placerar därmed också betraktaren i en något instabil position. Hur ska jag förhålla mig till detta omtalade konstnärskap? Ibland är det kanske enklare att ta sig an vedertagna narrativ än att låta konsten måla upp andra världar inför ens ögon. Men att idogt försöka placera själva konsten i fokus är, enligt min erfarenhet, alltid värt ansträngningen.

I boken Ulrica Hydman Vallien: En Paradisattack återges en intervju där hon talar om ett besök i konstnären Andy Warhols Factory: ”Jag var mycket i New York på 1960-talet och såg Andy Warhol knalla omkring i sin fabrik, och jag tänkte att jag skulle också vilja ha en fabrik som vräkte ut grejor. Mitt jobb är att göra dekor som appliceras på olika produkter. På sätt och vis gör jag det lätt för mig. Det finns mycket av mig, jag vet, och antingen hatar eller så älskar man det.”

I relationen till Hydman Valliens konst finns visserligen utrymme för såväl kärlek som hat, men också för känslor av likgiltighet, irritation, tillfredsställelse, uppgivenhet och glädje. En mängd olikartade känsloyttringar som det också ges uttryck för i flera av hennes underfundiga verktitlar: Högt blodtryck i soffan, Jag gillar katter och ormar, Nöjd och i finbalans, Ängel Nunna Häxa, Skönt i rött rum – och avslutningsvis: Ditt huvud i min skål.

Masha Taavoniku

Liljevalchs, Djurgårdsvägen 60. Utställningen pågår 15 maj – 30 augusti

Redaktionen står som författare av osignerat material och av texter som inte författats av en av Konsten.net:s ordinarie skribenter.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.