Publicerad 19 april 2020 Av I Recensioner Med 5546 Visningar

Tyst vår vid Kaknästornet

Marie-Louise Ekman, Tyst vår

“Tyst vår” är utställningens titel och också namnet på ett av verken, Marie-Louise Ekmans bidrag. En graffiti som en monumental seriestripp, men jag läser den som en rebus tillägnad framtiden. Det är ingen tillfällighet att Tyst vår dessutom är en titel på en bok som starkt påverkat den allmänna miljödebatten, utgiven 1962 av marinbiologen och författaren Rachel Carson.

Vi befinner i oss något väldigt kollektivt just nu och vi dras ut till naturen, som om varje andetag naturen drar in, med sina enorma lungor, föser ihop människorna närmare kärnan, gemenskapen. För det är lättare att förändra tillsammans. Men Rachel Carson sa också: ”För att kunna förändra världen måste man känna naturen.” Mer än människorna, vill jag tillägga.

Matthias Johansson, Kärret

Den här utställningen är ett ödmjukt försök att samlas utan att det finns risk att fysiskt komma för nära varandra. De tjugo konstverken är utplacerade över ett stort skogsområde bakom Kaknästornet och det tog mig nära 3 timmar att hitta samtliga verk. De timmarna började naturen kommunicera med mig mellan verken. Jag hann fundera och känna in innan nästa. För emellan de många poetiska konstverken och de med mer dystopisk humor, fann jag att axlarna hade sjunkit ned, att andetagen blivit djupare bland de svalkande trädmassorna.

Mattias Johanssons verk “Kärret” består av ett spegelblankt kärr som upprepar den blå himlen och grenarnas mönster mot ytan. I vattnet står, nästan osynliga, glasskivor utplacerade. De bryter av perceptionen in till naturens egna tittfönster. En mjuk viskning att vanemönster kan brytas med små sublima medel.

Patrik Qvist, Corvus Åhh Corvus

Många av verken är poetiska som sagt, och har en tydlig riktning av att vilja hjälpa naturen. Nu. Som att stötta upp ett träd som redan fallit i Fredrik Erikssons verk ”Save a Tree save Yourself”. Eller som Arijana Kajfes i ”Stöd (m. Stöd av Sarali Berg)”, att omsorgsfullt tälja en krycka åt ett annat träd som ser ut att behöva hjälp inom en snar framtid. Men det upplevs inte desperat utan mer som att skjortärmarna äntligen har kavlats upp och verken reflekterar att vi människor står inför en tid då miljöhot och pandemier kan vara ett vägskäl, där vi faktiskt är mottagliga för förändringar. En mer realistisk världshållning.

Det är ingen tyst vår, fåglarna sjunger ännu, men hur ska vi veta att de tystnat om vi inte vet hur de låter, sa Rachel Carson. På en utvald knotig gammal ek hänger något stort men med formen av en kotte. Det är Patrik Qvists verk ”Corvus Åhh Corvus”. Corvus betyder korp på latin och den hängande skulpturen består av talg, sill, nötter, bröd etc. Det är något med platsen och materialet som gör att verket känns magiskt där den hänger.

Olav Westphalen har också hittat ett utvalt träd. Många av hans tidigare verk fungerar ofta likt oneliners och har en ganska svart humor. Jag klättrar upp för stegen konstnären har surrat fast med ett rött nylonband mot trädstammen. Däruppe hittar jag ett hål. Vad som finns i hålet ska jag inte avslöja.

Tilda Lovell, Back to the Roots

På en upphöjd dunge omges jag av stora bokstäver av hopknutna grenar. Snörade av vildgräs-snöre. Det är My Lindhs verk ”Jag gick ut i skogen och byggde av grenarna jag fann” (översta bilden). Platsen har ett meditativt lugn över sig och det upplevs som Lindh kanaliserat skogens väsen i en varm omfamning. Här kan man sitta och lyssna på naturen som prasslar, sjunger och lever. Med välbehövliga ord snirklade runt omkring sig.

Tilda Lovell har placerat en djurskulptur under en mindre rotvälta mitt i skogen. Som alltid med hennes verk känns också den här varelsen besjälad. Trots sin döda uppsyn ser den liksom gullig ut, lite som Stitch. Man vet inte om den vakar eller vaktar skogsgläntan. Titeln ”Back to the Roots” tolkar jag fritt som att djuret eller naturen säger: Dags att dra sig tillbaka och ta skydd under roten tills faran är över. Men kommer du för nära hoppar jag på dig och sliter dig i stycken.

Som om det är på naturens villkor vi kommer att överleva.

August Eriksson, Var uppmärksam. Foto: August Eriksson

Jag sätter mig ned efter den långa promenaden och funderar över varför man placerat en parkbänk som stirrar rakt in i en inhägnad med varningsskyltar och paraboler innanför. Tittar på kartan jag haft med mig och ser att August Erikssons verk ”Var uppmärksam” ska finnas här precis intill Kaknästornet. Det är så mycket vi inte läser in, dagligen, kanske för att vi inte klarar av att se sanningen i vitögat. Eriksson arbetar med det skenbart händelselösa. Vad händer när ingenting händer? Tittar och tittar, men jag kan inte se verket. Scannar platsen med blicken, och när jag slutligen ser att det hela tiden funnits rakt framför ögonen på mig blir verket så mycket mer än bara en skylt.

Jag tycker utställningen som helhet lyfter den subjektiva blicken, men kanske hade jag önskat att något verk av de tjugo hade haft en mer granskande hållning av makthavare. Och något som pekar på forskning och som kan leda till lagändringar.

För det var det som var typiskt med Carsons Tyst vår. Att den var överlägset rik på fakta. Det var just det som ställde makthavare mot väggen, och gjorde den enligt många miljöaktivister till den viktigaste boken i vår historia. Dock vet jag ju att en utställning på bara två veckor på en plats som man dessutom inte sökt tillstånd till kräver ödmjukhet, även från betraktarens sida. För det här är inget galleri eller konsthall, men det är i sin helhet en viktig utställning som ger besökarna en uppfriskande kontakt med naturen.

Windy Fur Rundgren

Foto: Windy Fur Rundgren. Utställningen pågår invid Kaknästornet, Djurgården 16 – 30 april 2020

Windy Fur Rundgren är konstnär, frilansskribent och föreläsare. Verksam och bosatt i Segeltorp

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.