Publicerad 14 maj 2020 Av I Recensioner Med 533 Visningar

Trine Søndergaard i Göteborgs konstmuseum

Trine Søndergaard, ur Strude, 2007-10

Något känns konstigt i Göteborg. Folk viker inte bara undan när jag cyklar från Centralstationen till Götaplatsen; de ser mig inte i ögonen. Det är som om om viruset är blickburet. Ingen utställningsupplevelse är en isolerad händelse och när jag ser den danska fotografen Trine Søndergaards bilder på Göteborgs konstmuseum blir de därför till stor del präglade av den ensliga stämningen i staden under cykelturen dit.

Søndergaards arbete kretsar också till stor del kring blickens ontologi. Den stillsamt dramatiska och tankeväckande utställningen blir till ett berättande om seende, och om icke-seende. Verkserierna är installerade i en symmetrisk ordning som styr min blickriktning såväl som mina rörelser genom rummen, och motivvärldarna hakar sömlöst fast i varandra. Modellernas ansikten är bortvända och dolda, ögonen slutna, som betraktande något för oss okänt och onåbart.

I flera fall medieras blickarna genom raster av plagg och huvudbonader. Kvinnor som bär olika markant visuella plagg – på olika vis historiska, traditionella och kulturbärande – är ett motiv och tema. Jag tänker på modets så komplexa funktioner: att dölja, omvandla oss, och på samma gång signalera vilket av livets skeden vi befinner oss i. Hur detta vad vi har på oss så subtilt styr såväl den andres blick som vår egen, dokumenterar Søndergaard till exempel i serien ”Strudes” genom en traditionell, märkvärdig huvudbonad från den lilla blåsiga danska ön Fanø.

Trine Søndergaard, ur Tree Zone, 2008

Utställningen inleds med ett porträtt ur serien där huvud och ansikte är täckta av en omsorgsfullt arrangerad turban i dunkelt lysande färger. Kvinnans panna, näsa, mun och haka täcks av svarta tygstycken, knutna i nacken. Bröllopsstruden ter sig som den mest förunderliga varianten, med sin övervakande spegel i nacken, som ett tredje öga. Utställningen präglas av serien och av detta plaggs dubbelhet: hur det som skyddar från blickar också döljer och osynliggör ett skeende.

De åtta fotografierna i serien ”Callus” (2019) är porträtt ur det fördolda, från underjorden. Bilderna föreställer läkta sår på trädrötter. Också ”Treezone” (2008) handlar om dolda träd, förvandlade av ett snötäcke och ett med bakgrund och landskap. Jag påminns om fotografiets klassiska och intima förhållande till förgängelsen i serien ”Monochrome portraits” (2009). Porträtten föreställer bortvända människor, som vore de nedsänkta i dunkla vatten eller kanske på väg att suddas ut. Bilderna blir koncentrat av tillvarons själva villkor, vårt svävande i ovisshet och flyktighet.

Döden är också närvarande i serien ”Nearer the time” (2019). De porträtterade har sina ansikten vända mot oss, men ögonen slutna. Även den långa serien ”Borgherre” (2020) är en redogörelse av föränderlighet och försvinnande, men också ett spel med fotografiets nära förhållande till döden. Søndergaard har dokumenterat äpplens förruttnelse; på varje fotografi har processen tagit ett steg framåt och fotografiet förändrats i och med att frukterna sakta försvinner.

Trine Søndergaard, Monochrome Portrait #1, 2009

Serien är en undersökning av traditionen att i fotografiets barndom – när den fotografiska tekniken för de allra flesta var en rent magisk och mystisk företeelse – fotografera de döda för att på så sätt hålla dem kvar. Eller hålla synen av dem kvar genom den märkliga laddning som fotografierna skapar. Men Søndergaard granskar också den metafysiska frågeställningen kring ett fotografis motiv, som trots anspråk på verklighet och sanning aldrig förändras. Till skillnad från oss.

Karin Faxén Sporrong

Göteborgs konstmuseum, Götaplatsen. Utställningen pågår (med ordinarie öppettider) 18 april – 20 september 2020

Konstvetare verksam som skribent och kritiker, bosatt i Grebbestad, Norra Bohuslän.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.