Publicerad 23 maj 2017 Av I Recensioner Med 4842 Visningar

Tori Wrånes på Nasjonalmuseet i Oslo

“The audience sits in two elongated stands while the performance takes place around them. The piece consists of four primary images. In the first picture, Wrånes is hanging uspide down in clothes that are hanging the right way; her head stick out between her trouser legs, and her feet are protruding from the neck. As Wrånes sings, her voice is sampled live, and we gradually hear a thick ayer of voices coming from the same body. In the next picture, singers on bicycles turn up, first one and then several others, and ride in circles around the audience. After being given a signal the cyclists stand still, and a glowing bag is lowered from the roof, accompanied by saw players, sitting under the roof fastened to a column”.

Så inleds beskrivningen av Tori Wrånes performance “Yes Nix” från 2013. Och det fortsätter i samma anda: en grupp äldre personer plockar fram flöjter ur väskan och börjar spela, och en kör av cyklister faller in. Performancen utmynnar i ett akustiskt allkonstverk, där Wrånes  – fortfarande hängande upp-och-ned – svänger fram och tillbaka mellan läktarna. Beskrivningen av verket ger, i ärlighetens namn, ett lätt parodiskt intryck, som en performancekonstens all inclusive där mottot är allt till alla. Men där finns samtidigt ett benhårt allvar och en konsekvens som imponerar i sitt rättframhet. Och där finns, inte minst, en lekfullhet och en fingertoppskänsla för den poetiska galenskap som finns i kärnan av all stor konst.

Tori Wrånes är en av de mest framgångsrika konstnärerna i generationen som etablerade sig på konstcenen decenniet efter millennieskiftet. I Sverige har hon bland annat kunnat ses hos Lilith Performance Studio i Malmö, och senare i år kommer hon att dyka upp i IASPIS regi i Stockholm. Nasjonalmuseets retrospektiva utställning med hennes verk är den sista i raden innan museet i höst slår igen för att 2020 slå upp portarna till sin helt nya lokaler i närhet av Operan och Astrup Fearnley Museet. Men faktum är att Wrånes i maj 2016 lade grundstenen till det nya museet i en performance där hon seglade fram över byggarbetsplatsen, hängande från en kran och sjungande och med stenen i en ryggsäck. Och så ser ofta Wrånes performances ut: larger than life och med en känsla för allkonstverkets gränslöshet som hade gjort Richard Wagner grön av avund.

Att ställa ut en performancekonstnär tillhör inte det lättaste: fråga Moderna Museet i Stockholm, som trots allt lyckats ganska bra med Marina Abramovic. Risken är överhängande att utställningen faller samman i en museal kökkenmödding av suddiga videoklipp och sporadiskt utplacerad rekvisita från avdöda föreställningar. Den fällan har Tori Wrånes curator Stina Högkvist inte gått i. Nasjonalmuseets utställningsbyggnad bjuder i sig på en rejäl utmaning, inrymd i Norges Banks imponerande palats från 1907. De flesta utställare som kämpat med lokalerna, inte minst den stora bankhallen, har fått slita ordentligt för att få till det.

Inför Tori Wrånes utställning har hela utställningsrummet transformerats: det har täckts med en brun, filtliknande matta, ljuset fluktuerar långsamt, märkliga ljud svävar uppe under taket och kring de bastanta pelarna klättrar kladdiga utväxter av silikon, ungefär som om själva byggnaden är på väg att mutera och förvandlas till ett annat väsen. Och det är precis vad Tori Wrånes konstnärskap handlar om. Hon söker sina valfrändskaper både i populärkulturens arketyper och i den nordiska sagovärlden. Troll med hiskeliga fysionomier stämmer träff med streetsmarta figurer med sneakers på fötterna. Ofta är det just hybridformerna som upptar Wrånes intresse. En underkropp kan avslutas med en broderad väska, två underkroppar delar fyra ben men inga överkroppar, en överkropp avslutas med en flaxande svan i stället för ett huvud. Wrånes varelser ger ett smått hallucinatoriskt intryck, man tycker sig vara omsluten av en dröm trots att den skulpturala fysikaliteten är extremt påtaglig.

Att Tori Wrånes har en stark förankring i musiken är uppenbar: flertalet av hennes performances har musiken som bärande inslag, men själva “scenografin” följer även musikaliska principer. Hon arbetar med ett begränsat antal teman, som sedan varieras närmast i det oändliga. Hon samplar och parafraserar på gränsen mellan lek och allvar och söker sig hela tiden bort mot en position där vårt vaneseende och våra associationsbanor kortsluts. Tori Wrånes förmår trots det skapa igenkännande utifrån ganska bisarra omständigheter. Det gör henne till en av de mest spännande nordiska konstnärerna just nu.

Anders Olofsson

Foto: Anders Olofsson. Nasjonalmuseet, Bankplassen 4, Oslo. Utställningen pågår 21 april – 3 september 2017

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *