Publicerad 30 november 2016 Av I Recensioner Med 7255 Visningar

Tommy Hilding på Galleri Magnus Karlsson

th1607_0På Galleri Magnus Karlsson visas en utställning som vid första anblicken förefaller handla om estetik och måleriska tekniker. Det är en rad väl genomförda konstnärliga uttryck med det gemensamma att de skildrar olika estetiska utgångspunkter i en och samma målning. Man kan också se det som att de skildrade miljöerna i bilderna utmanar publiken att ställa dessa estetiska discipliner mot varandra inom en och samma duk.

När jag första gången såg Tommy Hildings verk på Riddargatan i Stockholm någon gång i slutet av 1990-talet, slogs jag över det tekniskt skickliga måleriet, och vad jag uppfattade som ett motstridigt förhållningssätt. Jag uppfattade det då som att Hilding ville störa vår estetiska upplevelse med diverse udda abstraktioner. Det kan vara intressant med en konstnär som inte vill nöja sig med hantverksskicklighet utan som fortsätter att utmana sig själv. Då gjorde jag kopplingar till Ola Bilgren, Gerhard Richter och Richard Estes. Det var fascinerande att se hur Hildings skrapande och utsuddande tänjde begreppen inom fotorealismen.

Den nu pågående utställningen “Escapeland” följer denna konstnärlig utvecklingslinje. Inte så att man på förhand kunde förutspå vad Hilding härnäst skulle måla, snarare tvärs om. Ser man tillbaka är det dock lättare att se stegen i turordning som tagit konstnären dit han är idag. Det som har varit återkommande är hur Hilding målar in en bild i bilden så att säga. I denna utställning gör han det bokstavligen.

th1623_0En märklig målning som ingår i “Escapeland” föreställer en avbildad tavla vars motiv döljs av det faktum att dagsljuset fullständigt reflekteras i den. Konstnären Jorma Puranen, som visserligen är fotograf, skapar utsökta bilder genom att fotografera äldre målningar just på det viset. Dessa fotografier handlar till viss del om ytan och materialet och ogenomträngligheten. Det är inte helt obesläktat med Hildings idévärld så måhända är det en blinkning till just Puranen. Båda dessa konstnärer verkar ha en dragning till äldre tiders måleri och att röra sig bortom det vi först ser och visa konsthistorien i ny kontext. En annan målning som landar på ytan har krackeleringar målade över hela duken. Det är som att Hilding vill visa sin uppskattning för dessa bilder genom att visa åldrandets skönhetsfläckar i dessa. Märkligt nog är inte krackeleringarna utförda i någon tromp l’oeil stil utan ser mer ut som en vägbeskrivning i en sattelitlänkad webbsida. Rent kompositionellt fungerar mönstret mycket bättre.

th1608_0I “Escapeland” upprepas romantiska landskap i semiurbana och postindustriella miljöer. Ett elkraftverk agerar inramning till ett återkommande motiv, vilket jag utgår ifrån är en Marcus Larsson-målning. Tack och lov så är det inte Nationalmuseums alltför välkända ” Vattenfall i Småland” som avbildas. Marcus Larsson var en sådan virtuos att det sägs att han slog vad om att han kunde måla ett mästerverk under tiden som det tog en orkester under en soaré att spela Beethovens Kreutzersonat. Detta till trots finns det inte något slarvigt eller hafsigt över varken Larsons eller Hildings målningar. Tvärtom upplever jag att Hilding förfinat sin teknik genom studierna av Larsons vattenfall. Samtidigt är elkraftverket än mer rustikt och rått skildrat vilket gör att dynamiken som uppstår blir än häftigare.

th1611_0Det jag dock tror att Hilding vill beskriva är hur ”romantik” skapas i alla möjliga sammanhang till exempel i postindustriella miljöer, men att vi även i dessa råa landskap kan vara nära kitschens domäner. Det vill säga, varför skulle det vara bättre att romantisera en tunnelbaneperrong än en medeltida tysk ruin? Den estetiska dikotomin som Hilding skapar i det samtida ruffiga och det välpolerade dramatiska landskapet från 1800-talet blir klart mer intressant än verken och faktiskt de enskilda motiven per se.

Om vi ändå skall vara litet mer optimistiska så kan Hildings utforskande måleri handla om att kullkasta estetikens hierarkier och att skönheten finns på andra ställen än i salongerna allena. För 26 år sedan var jag på besök i en kinesisk restaurang i ett postindustriellt ingenmansland utanför Atlantic City, New Jersey. Där fick jag mitt livs första fortune cookie. I den stod: ”Everything has beauty but not everyone can see it”.

Jakob Anckarsvärd

Foto: Galleri Magnus Karlsson, Fredsgatan 12. Utställningen pågår 12 november —18 december 2016

Anckarsvärd är skribent, konstnär och it-pedagog, verksam i Stockholm och Glasgow. Han driver även konstnärssiten: www.altruistartists.blog.se, samt sänder podradion: "Konstliv", från Konstnärshuset. Anckarsvärd har speciell fokus på konstnärsdrivna gallerier.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *