Publicerad 05 mars 2010 Av I Recensioner Med 1456 Visningar

Tomás Saraceno på Bonniers konsthall

saraceno1Tomás Saraceno tar konstvärlden med storm. Kanske för att han är en konstnär som egentligen inte gör konst. Han envisas med att materialisera sina idéer och sin forskning som installation och fotografi och erbjuder dem till samtida konstinstitutioner, vilka tackar och bockar. Jag undrar om Tekniska museet hade varit lika pigga på att tacka ja.

Det fanns en tid när konstnären talade med forskaren som en jämlik och det mesta tyder på att samtalet, från och till, var riktigt uppskattat från båda håll. Orsaken, forskningen var spekulativ och ännu inte inrutad i dagens strikta regelverk, vi talar alltså om ett samtal som tog slut för en så där hundra år sedan, innan män i vita rockar med moderna mätinstrument direkt kunde se alkemistens försök som lönlösa. Åtminstone om syftet faktiskt var att tillverka guld. August Strindberg, vår mest kände alkemist är som bekant en litterär gigant, men en vetenskaplig mygga, irrande och irrelevant.

Det konstnärsjag Saraceno bär upp är därför sprunget ur en förgången tid, och det är riktigt spännande och kanske även något förvånande att ta del av hans spekulationer och förslag i den nya stora utställningen på Bonniers konsthall. Frågan är hur stort bidrag Saracenos skapelser är för forskningen? Handlar det om abstrakta, ogenomförbara, förslag, eller finns där något som kan omvandlas från idé till, om inte nya hjälpmedel, så åtminstone nya verkningsfulla perspektiv? Installationerna må vara ganska storslagna, men knappast, materiellt sett, särskilt originella.

Även om konst som forskning numera är ett slitet uttryck, är det svårt att inte tänka i sådana banor i mötet med Saraceno. När svenska konstnärer har blivit doktorer genom att framförallt göra bilder och installationer – och därtill skriva lite, står Saraceno, på sätt och vis, mycket närmare den traditionella forskningen. Det är lätt att konstatera att han verkligen är intresserad av sedvanlig forskning och samarbetar därför också, med stort engagemang med representanter från den världen. Det är därför svårt att med gott samvete faktiskt säga att det är konst Saraceno gör. Hans objekt och idéerna bakom är så pass instrumentella att konstens förmenta frihet och oberoende är som bortblåst. Men å andra sidan är konstbegreppet under ständig expansion – välkommen ombord!

Jag inser förstås att vad som helst inte kan betecknas vetenskap, inte ens forskning, men vad som gör Saraceno intressant i diskussionen om konst och forskning, dess plats och funktion i forskarsamhället, är att Saraceno faktiskt deltar i ett vetenskapligt arbete. Han är dock inte lika omhuldad i forskarsamhället som i konstvärlden, vilket kanske inte förvånar då de nålsögon som återfinns i dessa respektive system är av olika kaliber och fyller olika funktioner. Att Saraceno ändå har uppnått en viss position i den gränsöverskridande forskningen säger något och bör vara uppmuntrande, inte minst för de svenska konstnärer som just nu arbetar med olika former av konstnärlig forskning. Ett annat, säkert lockande alternativ för dem, är förstås att göra konst för konstens egen skull, oavsett om den resulterar i lyckad disputation eller ligger bortom en akademisk institution. Saraceno kommenterar alltså inte vetenskap, eller betraktar den från håll – hans arbete bör uppfattas som del av en vetenskaplig process, det är detta som gör Saraceno som konstnär intressant.

saraceno2Vad är det då som visas på konsthallen, inte kan det väl vara en rad vetenskapliga modeller och redogörelser av forskningsresultat? Jo. Faktiskt. Det är precis det Saraceno visar, forskningsresultat, i en av Sveriges mest inflytelserika konsthallar. Detta ska inte uppfattas som att utställningen är tråkig och torr, tvärtom, Saraceno är begåvad och hans objekt ansenligt intrikata, vilket nog, trots allt, är hans räddning. Få konstintresserade bör väl enbart vilja ta del av rena rapporter i en konsthall, även om sådana och annan dokumentation finns tillhanda.

Det mest imponerande objektet är den helt nygjorda installationen 14 miljarder, vilken, varken mer eller mindre, är en modell i skala 16:1 av ett spindelnät gjort av en svart änka. Installationen som fyller ett stort rum från vägg till vägg och golv till tak – som besökare är det lätt att trassla in sig i nätet – är framställd genom en arbetsprocess där konstnären berömvärt arbetat tillsammans med spindelforskare, astrofysiker, ingenjörer och arkitekter. Enligt uppgift är åtminstone en av forskarna missnöjd då det uppförstorade spindelnätet är vänt upp och ner. Varför nätet är presenterad så, är oklart och givetvis inte i linje med god vetenskaplig sed, där ledstjärnan är korrespondens mellan teori och verklighet. Saraceno har likafullt ett mycket seriöst intresse för spindelnät, men tar sig alltså vissa friheter. Engagemanget för spindelnät gör sig även till känna i installationen Rymdhiss, som bygger på den gamla, ännu inte lyckosamt genomförda idén om ”rymdhissar” som transporterar materia från jorden ut i rymden. Det som ska få rymdhissen att fungera, i Saracenos idévärld, är spindelnät, som påstås vara ett av jordens starkaste (?) material, men som uppenbarligen ännu inte är användarvänligt. Tyvärr får man nog konstatera att Saracenos scenario begränsar hans ställning inom vetenskapen. Modellen bygger på att vanliga spindlar spinner nät runt heliumballonger tänkta att stiga mot himlen – och ut i rymden. Idén får en serietidningsskapare grön av avund. Vetenskapsmannen skakar däremot på huvudet.

Här kan utställningstexterna tala vitt och brett om framtida utopier och konst som forskning, men till syvende och sist handlar det här framförallt om vågade och roliga hypoteser med tillspetsade och snygga resultat till formen av installation och fotografi. Det är ändå något fint med konstvärlden. Den tar med öppna armar emot konstforskning om spindlar och rymden. Man ger den en chans.

Adress: Torsgatan 19, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 25 februari – 20 juni

Rikard Ekholm (text), Elinor Hållén (foto)

Frilansande konstkritiker och journalist. Skriver sedan 2007 på en avhadling i konstfilosofi/estetik vid filosofiska institutionen på Uppsala Universitet. Bloggar på http://sarts.blogspot.com

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.