Publicerad 18 september 2019 Av I Recensioner Med 819 Visningar

Tino Sehgal på Accelerator

”Det här är ett verk av Tino Sehgal. Vill du ta del av det?” Moa uttalar dessa ord med en röst som låter mycket äldre än hennes späda flickkropp antyder, och det är något behagligt och tillförlitligt i hennes lillgamla gest – som att vara hemma. Så inleds en dialog om ”framsteg” i sann aristotelisk anda, samtidigt som konstverket långsamt tar form, växer med ett unikt och personligt innehåll, och fullbordas till en skräddarsydd upplevelse. Och allt detta sker medan jag går bredvid och överlämnas från ciceron till ciceron genom den nya konsthallen – en labyrint av tomma vitmålade rum, nyanlagda trägolv, tunga dörrar, metalliska brandtrappor och smala korridorer.

Den tyskindiske konstnären Tino Sehgal har fått internationellt renommé för sina ”konstruerade situationer” som inte bara utmanar konventionella konst- och åskådarförhållanden. De ifrågasätter också konstvärldens ekonomiska mekanismer för produktion och distribution. Hans konst är således helt immateriell och uppstår i de flyktiga möten och kontakter mellan hans medverkande (”tolkar”) och besökarna, samt de upplevelser, intryck, känslor och minnen som följer efter.

Sehgals konstnärliga praktik tar avstamp i hans tidigare studier i dans och ekonomi. Som ett led i en mer hållbar konstproduktion, ur ett estetiskt, ekonomiskt och miljöhänseende, vägrar konstnären (och hans medarbetare) att flyga, att tryckt material produceras eller att hans situationer foto- eller filmdokumenteras.

Jag minns fortfarande hur förvirrande och trevande det var att hitta hans verk This variation på Documenta 13. Inte en enda skylt. Och förutom konstnärens namn i innehållsförteckningen, finns det inte heller någon verksbeskrivning i katalogen, på sedvanligt sätt. De sidor som skulle vara förbehållna hans verk saknas helt. Humor saknas inte i konstnärskapet. Sehgal motsätter sig självklart inte ekonomiska utbyten. Hans ”situationer” köps och säljs ju och kan iscensättas i all oändlighet. Sehgals metod snarare handlar om att undersöka och tänja på konstens funktion och värde.

När dörrarna till Accelerator på Frescati äntligen öppnas efter flera års ombyggnation och förberedelser, är det alltså Sehgal som intar konsthallen och välkomnar in publiken med sitt verk This progress (2006). Det är ett curatoriellt kunnigt och träffsäkert val. Likväl är det kanske inte helt oväntat, vid närmare eftertanke. Richard Julin, Accelerators konstnärliga ledare, har tidigare samarbetat med Sehgal; då var året 2008 och platsen var Magasin III. Jag har därför sett fram emot med spänning och förväntan resultatet av det här förnyade samarbetet. Särskilt som det denna gång handlar om ett forum med ambitioner att sammanföra samtidskonst och vetenskap och stimulera till dialog mellan vitt skilda discipliner som annars sällan möts.

Och visst känns This progress, sina 13 år till trots, både symtomatiskt för vår tid och relevant för Accelerators sammanhang. Verkets immaterialitet skärper besökarens sensoriska förmåga och sinnesintrycken blir många och överlappande under vandringen genom lokalerna. Dofter, ljud, min vägvisares röst, min egen, fragment från de andras samtal i närheten, och så byggnadens kvardröjande historia i arkitektoniska element som syns här och där – allt på samma gång. Det är faktiskt häftigt. Med sin humanistiska prägel är This progress som gjort för interdisciplinära utbyten och kontaktyta mellan människor med helt olika intressen. Faktum är att flera av ”tolkarna” som har rekryterats till utställningen är disputerade forskare verksamma vid Stockholms universitet. Någonstans i mitten av min vandring har jag ett angenämt och livligt samtal med ”tolken” Tommy, tillika professor i manegement och organisationsteori, som lär mig om betydelsen av glömska för att kunna minnas och lära nytt. Apropå framsteg.

This progress balanserar fint mellan social interaktivitet och intellektuellt utmanande underhållning. Verket är tillgängligt som en öppen inbjudan att lära känna den nya konstinstitutionen. Jag tänker på ett förmedlingsperspektiv och den närliggande publiken, den som dagligen vistas vid campus och som inte nödvändigtvis är konstintresserad. Det borde vara omöjligt att motstå.

Så här flera dagar efter att ha tagit del av Sehgals This progress är verket fortfarande närvarande i mina tankar. Och jag kan inte låta att bli att gå tillbaka till själva substantivet i titeln. ”Progress”, ”framsteg” känns så starkt förknippade med en positivistisk, modernistisk världsåskådning. Hur samtida är de egentligen? Är inte ett ord som ”empati” mer representativt och aktuellt för våra tider? Jag borde ha dryftat frågan med mina följeslagare. Kanske jag gör det vid nästa besök.

Gabriela López

Foto: Christian Saltas/Accelerator, Frescativägen 26A. Utställningen pågår 6 september – 20 oktober 2019

Jag är frilanscurator med särskilt intresse för konstnärliga gestaltningar i offentliga miljöer, och arbetar som konstkonsult och konstskribent. Jag har en masterexamen i curating från Stockholms universitet och har sedan tidigare lång erfarenhet som projektledare och utställningsproducent.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.